Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mattesnille får Snövitkyss

En författare som gör resonemang om matematik och logik fängslande, rentav rafflande, är värd beröm, men det finns även ett inbyggt problem i en spänningsroman där dialog om vetenskapliga spörsmål är mer spännande än berättelsens thrillermoment.

Annons

David Lagercrantz har gjort ett slags detektivhistoria av den brittiske matematikern Alan Turings död. Turing var hjärnan bakom kodknäckandet vid Bletchley Park under Andra världskriget, avgörande för att vända krigslyckan till de allierades favör, och efter kriget skamligt förföljd, långsamt nerknuffad i sin grav av det brittiska etablissemanget.

Turing var homosexuell, och han skämdes inte för det. Efter en förnedrande behandling med östrogen (enligt den förvirrade vetenskapliga logiken att göra en man mer manlig med kvinnligt könshormon) dör han en Snövitdöd, av allt att döma för egen hand, genom en tugga från ett cyanidförgiftat äpple.

Om Turing är Snövit är polismannen Leonard Corell prinsen vars kyss ska väcka honom till liv, om inte fysiskt så åtminstone metaforiskt. Han börjar rota i fallet och fascineras av Turings tankar om lögnparadoxen och ambitionen att skapa en maskin som efterliknar den mänskliga hjärnan, det vi i dag refererar till som datorer. Resultatet blir lika mycket en filosofisk som polisiär undersökning.

Ian Fleming – 007:s machopappa – figurerar i romanen, men ”Syndafallet i Wilmslow” är mer Le Carré än Bond, invirad i en grå sjaskighet där regnet ständigt plaskar mot marken. När Bond förför damer på söderhavsöar, betraktar Corell endast dem på avstånd genom skyltfönster.

Att romaner byggs upp mer av verbal spänning än regelrätt action är inte ett problem, men jag blir mer nyfiken att bläddra vidare i biografier om Turing och knäckandet av enigmakoden, än att följa Corells utredning till sin slutpunkt.

Lagercrantz gör ett stort nummer av Turings homosexualitet, och naturligtvis är det förfärligt hur han förföljdes av det land som han räddade från Hitlers metallmoln av bombplan, vilket har blivit ett huvudspår i kritiken som ”Syndafallet i Wilmslow” har mötts av. Själv blir jag mer fascinerad av aktiviteten i Turings kodknäckande hjärna än i hans skrev, möjligtvis har det med min egen ytterst konventionella sexualitet att göra.

Anmärkningsvärt är att två av den senaste tidens mest uppmärksammade svenska romaner, denna och Carl-Johan Vallgrens, är skrivna av heterosexuella män som fördjupar sig i förföljd homosexualitet, som om de heterosexuellas vedermödor är för moraliskt lättviktiga att befatta sig med.

Snövit vaknar till liv, av Lagercrantz lätta prosakyss, men dåsar snart till igen när textens energi falnar och inte förmår att blixtra igång berättelsen igen.

Mer läsning

Annons