Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med vänlig hälsning från Hedlund

Annons

Ibland kommer något snille till heminredare på att sortera böcker efter bokryggens färg i stället för ämne eller författarnamn. Snyggt, men opraktiskt!

Själv funderar jag på att sätta en prick, en liten dekal, på de böcker som jag vill ha med mig till hemmet, eller var det nu blir, där ett par tusen böcker inte får plats.

Magnus Hedlunds roman ”odöda, odrömda” skulle få en sådan prick, och den skulle stå intill böcker av Marguerite Duras, Natalie Sarraute. Böcker med få ord. Långsamma, där någon försöker förstå hur livet blev, vad som egentligen hände och vilka drömmarna var. Böcker som odlar en förvåning och rotar i den. Man behöver inte vara gammal för att behöva dem. Kanske borde jag redan nu ha en särskild bokhylla för favoriterna.

Sortera och åldras, det är vad den mycket gamla änkan i Magnus Hedlunds roman håller på med, i vakna stunder, i sömn och i svävning däremellan. Hon hade hoppats att sorteringen någon gång i livet skulle ge henne en översikt och en förklaring, men icke! Det blir bara ett djupt, mörkt hål att försvinna i.

Hon har blivit en zombie, tänker hon på äldreboendet med utsikt över motorväg och betong. Berättelsen motsäger henne. Den ger henne minnen från ett latinamerikanskt land med djungel, kolonialvälde och militärkupp. Levande och döda besöker henne: Befälhavaren sitter med en drink i handen i hennes fåtölj, maken, sonen som dött i cancer, en ung (nå, i alla fall 30 år yngre) man från äldrevården, den beställsamma dottern.

Kvinnans öde speglas av en manlig zombie, en patient som inte har något minne och därför bara får några få sidor i boken. Utan minne är han lycklig, kanske. Han tar en minut i taget och gör vad man säger åt honom, även enklare, beställda våldsdåd hinner han med, innan han glömmer att fortsätta.

Många vill hoppa över det sista stadiet i livet. Romanens kvinna är nästan det paket vi är så rädda för att bli. Men paketet har ett innehåll, mellan obestämbara skikt av sömn, dröm och minne.

Länge tänker jag att berättelsen är allmängiltig, att kvinnan skall lära mig något om mitt liv och mitt slocknande, väcka frågor om makt och passioner som ostindiska Duras och västindiska Jean Rhys gör.

Hedlunds efterord bryter oväntat ned det representerande i berättelsen och gör den till del av en pågående världshistoria. Inre och yttre verkligheten går ihop, men det handlar fortfarande om oss alla. Postkolonialism är fel ord, för kolonialismen fortsätter.

Magnus Hedlunds initialer M. H., som avslutar efterordet, läser jag spontant: Med Hälsning. Han kanske inte tänkte det så, men den grundton av svart humor och enkel vänlighet som finns i Hedlunds författarskap, den sprider sig och jag blev smittad.

Jag trodde det stod MVH och ville tacka för det.

Mer läsning

Annons