Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mediebuzz och mod

/

En viss ironi finns i hur sociala medier, symbolen för en extrema egofixeringen, numera också förknippas med ett osjälviskt offrande för ett större mål.

Annons

I dag, exakt ett år efter den första demonstrationen på Tahrirtorget mot Mubaraks regim, ger en av revolutionens inledande gnistor ut boken om hur protesterna växte från en Facebook-sida till en diktators fall.

Tidigare i januari kom också bloggaren Lina Ben Mhenni ut med ”Tunisian girl”, baserad på den blogg som hon förde under jasminrevolutionen i Tunisien. Båda böckerna skildrar sociala medier som verktyg för ”revolution 2.0”, som Wael Ghonim benämner den arabiska våren i sin boktitel.

Båda tillhör en bildad, uppkopplad men förtryckt medelklass; han en Google-anställd med amerikansk fru och boende i Dubai, hon en nattlivsbloggerska i hjärtat av det unga Tunisien (man har svårare att se den svenska bloggerskan Kissie leda en revolution).

Men den Arabiska våren är så mycket större än de verktyg, om än så nya och mediebuzziga, som användes för att fälla förtryckarregimerna. Det är två böcker om stort mod.

Wael Ghonims stora vrede, kanaliserad via sajten Kullena Khaled Said, väcktes av den egyptiska säkerhetspolisens dödsmisshandel av en man. Antalet följare och kommentarer på Facebook ökade lavinartat. Men Wael Ghonim själv var endast en anonym administratör. Han berättar i boken i detalj om hur arbetet med sajten slukar mer och mer av hans tid, medan jobbet vid Google och hans familj blir lidande. Konstant nojig över att säkerhetspolisen ska avslöja honom sover han dåligt och hjärnan börjar långsamt att koka av rädsla – men också av upphetsning för att det som börjat som ett vredesvrål på nätet växer och ser ut att kunna skaka om makten på riktigt.

Men virtuella världar fäller inte diktatorer som styr från verkliga palats. Det som sociala medier erbjuder är ett verktyg för koordinering, information och styrkan i att höra andra skrika. En kritisk massa uppstår som tar steget från nätet till gatorna, där den riktiga revolutionen måste ta plats.

När protesterna vrålas ut från Tahrirtorget är Wael Ghonim inte med. Säkerhetspolisen har hunnit ikapp honom och han förhörs iförd ögonbindel, konstant rädd för tortyr och att han aldrig mer ska få se sin fru och barn. Regimen vacklar dock och han återfår sin frihet, i förhoppning om att revolutionens ”administratör” ska tala gott om dem som var vänliga nog att släppa honom fri. När ögonbindeln tas av kan han se en glimt av ett nytt Egypten. Tahrirtorget kokar och Mubarak lämnar över makten i bokens feelgood-ögonblick. Problemen som följer får vi bara ana, såsom vi får ana de äktenskapliga bråken efter den romantiska komedins avslutande sagobröllop.

Båda böckerna accentuerar hur ung den arabiska våren är. Wael Ghonims inblick i regimens nervcentral i dess slutskede visar att de är oförmögna att förstå vad som händer ute på gatorna. Regimen misstänker utländska, osynliga händer bakom protesterna och kan inte inse att de är så hatade. De kan inte förstå att det fogliga folkets söner och döttrar har fått nog, och att sociala medier är det enda verktyg som krävs för samling.

Wael Ghonim är ett ytterst motvilligt ansikte för revolutionen, och det är först när han släpps av säkerhetspolisen som hans identitet röjs även för anhängarna, och han dras ovilligt mellan tv-programmen.

”Hur glad jag än var över all den kärlek och uppskattning jag hade sett var jag inte alls glad över att jag hade förlorat min anonymitet. Jag hade hoppats att ingen någonsin skulle få reda på min politiska aktivism eller att jag var administratören för Kullena Khaled Said.”

Bland världshistoriens revolutionärer har det funnits mer välformulerade röster än Wael Ghonim och Lina Ben Mhenni, men i synnerhet den förras dokument från dessa märkliga dagar är en viktig bok och en unik inblick i processen som ledde till Mubarak-regimens fall. Två berättelser om hur uppgivenhet och depression förbyts till entusiasm och en tro på att morgondagen, trots alla svårigheter som återstår, ändå kommer att lysa klarare än gårdagen.

Mer läsning

Annons