Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men våra barn då?

/
  • Imponerad. Lena Sommestad recenserar en ny studie som hon tycker skapar förståelse, för hur synen på barn har förändrats under 1900-talet. Sommestad är professor i ekonomisk historia och socialdemokratisk politiker.
  • Framtidens hopp.  För hundra år sedan fick barnen större uppmärksamhet i politiken. De representerade en framtid utan fattigdom och orättvisor.

Varför talar dagens politiker så sällan om barn? Tanken slår mig när jag läser ”Barnen och välfärdspolitiken”, en djupdykning i 100 år av nordisk barndomshistoria.

Annons

Boken, nyligen utgiven av Institutet för Framtidsstudier och Dialogos förlag, handlar om barns villkor och barns rättigheter. I en historisk jämförelse mellan Nordens länder diskuterar sex historiker hur synen på barn har förändrats, från det tidiga 1900-talets fokus på överlevnad och hälsa till det sena 1990-talets debatt om FN:s barnkonvention. Här påminns vi om att barn för inte länge sedan stod i centrum för det politiska samtalet på ett annat sätt än i dagens Sverige.

I början på 1900-talet var över 40 procent av Nordens befolkning under 20 år, att jämföra med 25 procent i dag. Det är en viktig förklaring till att barn på den tiden fick en större uppmärksamhet i politiken. Medan dagens politiker oroar sig för pensionerna, låg fokus vid seklets början på fattiga och försummade barn, fosterhem och barnhem, skola och barnhälsovård. Då förknippades barn också på ett annat sätt än i dag med förhoppningar om ett bättre, framtida samhälle. Fattigdom och orättvisor skulle övervinnas. 1900-talet skulle – som författarinnan Ellen Key formulerade det – bli Barnets århundrade.

”Barnen och välfärdspolitiken” är en bok som tar upp många ämnesområden, från demografi till välfärdspolitik och nordiskt politiskt samarbete. Ett genomgående tema gäller barns bästa och barns rättigheter. Författarna visar hur frågor om barns rättigheter diskuterades i Norden långt innan barnkonventionen kom på plats (1989). Även om barns röst och rättigheter fick större tyngd under senare delen av 1900-talet, pågick intensiva diskussioner om barns rättigheter också långt tidigare.

Ett exempel är debatten om rättigheter för barn födda utom äktenskapet. Norge blev här ett pionjärland genom att redan 1915 ge barn utanför äktenskapet rätt att ärva sina fäder. I Sverige kom motsvarande lag först 1969.

Ett annat exempel på debatt om barns bästa och barns rättigheter är frågan om adoptioner. Här ändrades uppfattningen i alla de nordiska länderna över tid. I början på 1900-talet ansåg experter och politiker att ett barn kunde tillhöra två familjer samtidigt; den biologiska familjen och adoptivfamiljen. Senare ansågs det vara till barnens bästa att banden till den biologiska familjen helt klipptes av. Under slutet av 1900-talet återkom tanken om att barnet borde ha kvar ett band till den biologiska familjen. Utgångspunkten var nu att ett barn ska ha rätt till kunskap om sitt eget ursprung. Den uppfattningen finns i dag också fastställd i barnkonventionen.

Bokens jämförande perspektiv känns spännande och väcker nya insikter. Inte minst blir det uppenbart att Sverige ganska ofta har legat efter övriga nordiska länder när det gäller reformer för barns och kvinnors rättigheter.

Mot bakgrund av dagens svenska debatt om hur föräldraförsäkringen bör utformas är det till exempel intressant att ta del av det isländska exemplet. På Island infördes en tredelad föräldraförsäkring redan år 2000. Tre månader är öronmärkta för pappan, tre månader för mamman och tre månader kan delas. Även om den isländska föräldraledigheten är kort jämfört med den svenska så garanteras isländska pappor alltså en längre föräldraledighet än svenska pappor. Isländska pappor tar också ut en större andel av föräldraledigheten än pappor i övriga nordiska länder.

”Barnen och välfärdspolitiken” är en bok som ger historiska perspektiv, men också en bok som kan fördjupa förståelsen av problem i vår egen tid.

Ett exempel är frågan om barnfattigdom som i dag uppmärksammas alltmer i Sverige, bland annat som en följd av Rädda Barnens återkommande rapporter. Här finns en direkt länk tillbaka till det tidiga 1900-talets debatter om fattigdomsfrågan och den sociala barnavården.

Författarna avslutar med att lyfta fram de svårigheter och motsättningar som alltid präglar samhällets relation till barn och föräldrar. Vi kan ha en idé om en politik för barns bästa, men vad är egentligen barns bästa, och hur ska barns och föräldrars rättigheter vägas mot varandra? Triangeldramat Barnet – Föräldrarna – Samhället kommer att förbli en stor utmaning för politiken, också i framtiden.

Lena Sommestad

Mer läsning

Annons