Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min generation tar inte mer skit

/

Att se min egen generation, 80-talisterna, beskrivas i media är som att få en astrologs utlåtande: vaga formuleringar som inte är helt fel, men tillräckligt blurriga och allmängiltiga för att bara snudda vid något som kan kallas sanning. Generation Y, har vi kallats, eller Generation Me eller Nexters.

Annons

Gustav Fridolin kallar oss den blåsta generationen, den hittills bästa auraläsningen.

Jag antar att Fridolin sjösatte detta projekt innan lågkonjunkturens svarta vågor nådde Sveriges stränder, men den ekonomiska krisen gör hans bok högaktuell, då den är ett slags obduktion av den förra krisens samhälleliga effekter, 90-talets krisår som landet, och främst 80-talisterna, ännu inte har hämtat sig ifrån.

Han väcker minnen. Skolböcker som fick suddas för återanvändning, skolpersonal som försvann, föräldrar som, med Fridolins ord, fick mycket mera tid och mindre pengar. Jag minns att jag såg ett debattprogram under den period då den svenska ekonomin – hela den svenska modellen – imploderade, och jag minns den vaga känsla av rädsla för framtiden som många av mina generationskamrater delar. Framtiden var inte längre vad den en gång hade varit.

“Blåsta – nedskärningsåren som formade en generation” målar en dyster bild av 80-talisterna, en grupp som hela livet har fått jaga för att komma ikapp. Otrygghet, fattigdom, utanförskap, ohälsa, arbetslöshet…

Sammanfattningsvis kan man säga att 80-talisterna är generationen som inte har fått bli vuxen, en påtvingad Peter Pan-kull som drömmer om det där som 40-talisterna hade råd att förakta: familj, fast jobb, villa och Volvo.

Gustav Fridolin har alltid en ton som om han kandiderade till elevrådsordförande, men uppsåtet med “Blåsta” är så gott att jag förlåter den tonen. Och vad är syftet? Att korrigera den bild som dessa omvärldsbevakare, de som alltid vill sätta en bokstav efter “generation”, har skapat av 80-talisterna.

En egenskap som vi har, enligt denna bild, är jobbkräsenhet. Vi ska ha roligt på jobbet och är inte rädda för att säga upp oss från fasta anställningar. Omvärldsnissarna (min fördom säger att de är 40-talister) har korrekt observerat vissa drag, men har av dessa kommit fram till helt felaktiga konklusioner.

Jag behöver bara gå till mig själv. Sant, när jag senast blev erbjuden en fast tjänst tog jag den inte, men huvudsakligen inte av kräsenhet, utan för att en fast tjänst på denna arbetsmarknad inte är mycket värd för den som kommer sist in. Omvärldsnissarna säger även att 80-talisterna vill förverkliga sig själva först med exempelvis studier, men att så många klänger sig fast vid kurslitteraturen beror oftast på att efter examen väntar ett stort vakuum utan arbete, bostad och trygghet.

Fridolin varvar teoretiska avsnitt med personporträtt, bland annat av ungdomar från Norrsundet, och kanske svävar han ut lite väl mycket från ämnet stundtals, men det är en viktig lektion i nutidshistoria som han ger. Nu kommer det en ny nedskärningsgeneration i skolorna, och 80-talisterna, som har slagits ner så många gånger förut, är de första som får lämna sina arbetsplatser. När vi i media snart skriver om de som har varslats och nu i vår får gå hem från industrier som Sandvik, har ungdomar på korta vikariat och andra ströjobb redan kastats ut i massarbetslöshet, åtföljda av en stor tystnad.

Kanske använder Gustav Fridolin en väl dyster retorik, men det är uppfriskande brösttoner från en generation som har vant sig vid att ta skit med jämnmod.

Mer läsning

Annons