Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min uppgift är att älska Emilia

Annons

Det är ett rum med kvinnor… Det är i Uppsala 1993. Vi tittar på film. Dom andra trängs i soffan, har armarna om varandra, huvuden i varandras knän. Någon försöker nog dra in mej, men inte så handgripligen att jag ger vika, och jag blir sittande på en kudde på golvet, en bit ifrån.
Längtan in i gemenskapen kan vara så stark och så otillfredsställd att man gör den till sin motsats, gör den till irritation, aversion.
Den roman som jag håller på att jobba med handlar nog främst om gemenskap, särskilt kvinnogemenskap, som spräcks, sprängs, men i vissa fall knappt ens får erkännas som längtan.
I romanen ropar Irma på Emilia. Irma är stark och självständig, Emilia ser sej som svag och oduglig, hon har alltid längtat bort men inte kommit längre än till Sandviken. Snälla, kom och lägg dej bredvid mej, sånt törs Irma begära. Men Emilia har inte förmågan. Hon har lärt sej ett visst sätt att handla och bete sej. En vana som utgår ifrån att man blivit betraktad på ett visst sätt och därmed kommit att se sej själv på det sättet. Jag förmår inte.
I en underbar krönika av Nina Björk vänder hon omkull på begreppet omsorg, gör det till en central handling, rent av politisk. Hon skriver utifrån föräldraskapet. Att jaget växer in i ett annat jag är en förutsättning för den politiska platsen, skriver hon. Och frågar varför vi reducerar ”denna omtumlande erfarenhet till någonting privat”? När det i den erfarenheten finns en ”filosofi som talar om någonting annat än individualism och konsumtion”.
Omsorg och beroende har alltid förknippats med det svaga, kvinnliga, och det har gjort att vi kvinnor tvingats nedvärdera en egenskap som egentligen borde upphöjas (och att säga det är inte alls det samma som att säga att ”kvinnlighet” bör upphöjas; ömhet har inte med kön att göra). Att vända sej bort är inte per definition en akt av självständighet och styrka. Mina män i romanen har alla på olika vis sina bojor och tyngder utifrån en lika förstelnad och förkrympt mansroll. Det är som Frida Stéenhoff säger i sin skrift ”Feminismens moral”: ”Idealet borde ju vara att varje människa vore både känslig och intelligent. En hel personlighet.”
Vid ett tillfälle i romanen resonerar Arvid kring sin älskarinna; att varma och innerliga människor sällan är särskilt smarta. Jag tror att dylika myter och förenklingar fortfarande lever kvar i oss; om än grumlade eller förfinade (eller förnekade). Vi är inte ett dugg jämställda. Inte när det kommer till kritan. Inte heller jag när jag betraktar mej själv och min roman och alltid ser mej och det jag gör som mindre viktigt i jämförelse med andras verk och liv.
När Sofia föder sitt barn så börjar hon se faror överallt. Inte av sjuklig paranoia utan för att det är blir tydligt att livet är skört och för att hon inte känner sej som någon som förmår skydda och vårda en annan människa (detta den kvinnliga uppgiften). Förutom det att hon faktiskt står ensam med barnet (eftersom hennes man inte finns där – inte får finnas där) så kan hon inte ta till sej en medvetenhet om att barnet inte bara är beroende av henne, utan även hon av sitt barn… Den fruktansvärda och fantastiska ömsesidigheten som förstås inte bara finns mellan förälder och barn utan lika fullt mellan dej och mej. Det öppnar ju upp något… allt… Det himlastormande och det avgrundsdjupa: Skräcken för att bli utan den som man behöver.
Jag skriver inte om det för att råda bot. Jag vet inte ens om jag skriver för att förstå, som jag förut tänkt. Jag skriver för att tillåta. Det är svårt och svårt att förstå. Och omöjligt att råda bot. Men möjligt att omdefiniera det varande, det gamla, det som inte alls hjälper, men som man ändå hållit fast vid.
Emilia kommer inte att våga trösta Irma. Men på slutet kommer hon att säga något till en annan kvinna; något hon alltid behövt säga till Irma, och till sej själv. Hon säger detta och går. Att stanna är det inte tal om. Sjunka in i kvinnogemenskapens famn, den som är så varm och liksom sårig, desperat, famlande, uppfordrande, alldeles för jävla viktig.
”Jag slutar inte där min kropp slutar”, skriver Nina Björk. Det säger också något om att jag inte måste vara hel eller färdig för att få ingå. Din kropp kan läka en brist i min, det är inte svaghet, det är närhet, det är politik.
Min svårighet med karaktären Emilia har handlat om jag inte vågat titta på den där bilden från Uppsala 1993. Jag har gjort Emilia till någon hon inte riktigt är för att det varit pinsamt både att se hennes oförmåga och hennes längtan. Min uppgift är att älska henne. Också det en akt av omkullvältande. Älska, älska och älska henne.
Fotnot: ”Bergets döttrar” är en roman under process som handlar om systrar och bröder mellan åren 1938-1958.

Mer läsning

Annons