Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minimalistisk fjälldeckare

/

Tre män i en fjällstuga vid stranden av en svart tjärn. Det är midnatt och månen lyser kallvit.
Männen heter Axel, Jon och Reilly. En av dem ska snart dö.
Vems fel är det?

Annons

Om skuldkänslor handlar Karin Fossums nya bok ”Den onda viljan” – en blandning av psykologisk kriminalthriller och avskalat kammarspel.

Man anar att Axel, Jon och Reilly har något förfärligt på sina samveten.

Axel bryr sig inte. Men den psykiskt instabile Jon står inte längre ut och kastar sig i tjärnens djup. De andra låter honom sjunka.

Och så får de överlevande ytterligare en skuld att bära.

I jämförelse med många vanliga deckare är ”Den onda viljan” minimalistisk som en haikudikt.

Spänningen finns där, och en etablerad polishjälte (den numera åldrade Konrad Sejer), men ingen specifik miljöbeskrivning (som Mankells Ystad, Edwardsons Göteborg, Rankins Edinburgh eller Peter Robinsons engelska landsbygd).

Platsens detaljer är enbart viktiga i symbolisk betydelse och stämningen tidlös.

I nästan-metaromanen ”Brott” (2007) beskrev Karin Fossum hur tiggande människor står på kö utanför författarens skrivkammare; de vill alla få sina olyckliga öden berättade.

Hon är också själv en oerhört produktiv författare som kommit ut med ibland två böcker om året. Från början poesi, numera otäcka vuxensagor om våldsdåd med fokus på förövare och offer – och förövaren som offer.

Man känner lätt igen hennes stil trots att hon för varje gång tycks vilja prova någon ny konstruktionsmodell. En annan form på romankarossen eller ett annorlunda sätt att sätta ihop delarna.

”Den onda viljan” är ovanligt stramt hållen, ovanligt poetiskt bildmättad och mer av moraldiskussion. Den kan till exempel fungera som god vägledning i konsten att leva ett anständigt liv.

Mer läsning

Annons