Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möt 70-talets unga kvinnokämpar

/
  • Åsa Morberg 1972. I en tv-debatt, strax innan hon skriver sin roman och lägger den i byrålådan. Först nu kommer boken ut,

Annons

Javisst. Så här var det ju. Så var det med samtalen och diskussionerna om samhälle och liv, kvinnokraft och kärlek. Så där gick det till när vi sa ifrån, vi som var unga på 1970-talet.

Det är Åsa Moberg som väcker den tiden till liv. Hon gör det med en nygammal roman, ”Kärleken i Julia Anderssons liv”. Den är ny eftersom den först i dag ligger på bokhandelsdiskarna. Den är gammal för hon skrev den för länge sen, 1973–74.

Romanen för läsaren tillbaka till en tid då förändring kändes möjlig. Kanske inte för var och en i varje stund. Men debatten levde och protesterna hördes.

Och jag tror att den här romanen är väldigt nyttig och rolig läsning för alla som säger sig vara intresserade av feminismen. Möt sjuttiotalets unga kvinnokämpar, hör på dem och se hur mycket de liknar dagens!

Julia Andersson är en ung textilkonstnär i det tidiga sjuttiotalets Stockholm. Hon lever i harmoni tillsammans med den betydligt äldre Rune men dras även till andra män, i synnerhet till den karismatiske och beryktade Hubert Meyer.

Hennes liv är fyllt av arbete, vänner, engagemang – hon jobbar för fångar och för utsatta barn så mycket hon har tid för sitt skapande.

Det kunde varit, och är i långa stycken, ett bra liv. Men Julia Andersson plågas av tanken att hon valt stiltjen, samlevnad med en man, innan hon ens smakat på stormen. Hon var i tonåren när hon träffade Rune och har sen dess varit honom trogen. Hennes äldre väninnor lever i parförhållanden men låter inte det hindra dem från att ha en del erotiska affärer.

Den här Rune gestaltas som en hyvens karl, en klok och mogen man som uppmuntrar henne att våga sticka ut näsan i ordstrider och som finns där med förståelse och tröst när hon misslyckas eller blir ledsen.

Han är rena underverket och det är faktiskt lite svårt att förstå varför hon dras till den ännu äldre och ganska beryktade Hubert Meyer, en ensam man och fåfäng karl med både pengar och makt.

Porträttet av Meyer är inte alldeles smickrande – och inte förstår man den här lockelsen bättre när Moberg i efterordet avslöjar att historien har verklighetsbakgrund och i själva verket handlar om en affär som hon hade i ungdomen med Harry Schein.

Tja, om smak ska man kanske inte disputera.

”Kärleken i Julia Anderssons liv” kretsar kring den lockelse som Hubert Meyer utgör i huvudpersonens liv. Deras träffar består länge av möten på krogar och det begränsade men kittlande spel som uppstår där mellan dem. Julia Andersson vacklar mellan lockelsen i uppvaktningen och en eventuell otrohet å ena sidan och enorma skuldkänslor å den andra.

Det är ett fascinerande spel som hon beskriver och hon gör det med en rättframhet som imponerar. Här serveras hela paketet av motstridiga känslor som kan förklara det som sker. Den smygande tristessen i ett långvarigt förhållande får plötsligt lite frisk luft av lusten till andra män. Samtidigt är den relation som hon lever i just den hon vill ha.

Världen omkring Julia Andersson tecknas framför allt genom de människor hon möter, de debatter hon deltar i, de samtal hon för och det arbete som hon gör med nål och tråd. Understundom känns Julias grubbel en smula barnsligt. Men romanen drivs framåt av hennes lustar och skuldkänslor och iver att förstå sig själv i allt det här.

Och den blir överraskande spännande mot slutet där Åsa Moberg valt att bryta upp kronologin så att händelseförloppen – själva otroheten, vad hon säger till Rune med mera – serveras i små portioner.

På vägen dit har man fått en levande och lustfylld bild av hur livet kunde levas i Sverige på sjuttiotalet.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka.

Karin Månsson

Mer läsning

Annons