Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Murakami är ett måste!

/
  • Haruki Murakami har skrivit en svindlande mäktig romantrilogi, åtminstone att döma av de två första delarna som nu kommer på svenska.

Hjälp, jag läser Haruki Murakami som om jag vore i slukaråldern!

Att vänta på den avslutande delen i hans romantrilogi ”1Q84” känns som att vänta på nästa Harry Potter-bok.

Annons

Nu avses alltså en författare ständigt omtalad som Nobelpriskandidat.

Men om man vill berätta om berättandets kraft gör man det förstås bäst genom en svindlande, romantisk och dramatisk berättelse – som handlar om verklighetens förening med fantasin.

I ”1Q84” finns ett 17-årigt litterärt underbarn med manga-stora ögonbrunnar, som rockar världen. Hon kallas Fukaeri och hennes debutbok ”Luftpuppan” är en makalös bestseller.

Men världen vet inte att verket blivit radikalt omarbetat av den försynta wanna-be författaren (och matematikläraren) Tengo.

Fukaeri själv kan knappt skriva. Hon har rymt från en religiös sekt. Den helt osannolika handlingen i ”Luftpuppan” tycks vara något som hon faktiskt upplevt.

Tengo fångades av flickans story. Han kunde inte motstå uppdraget att putsa till texten, trots att han avskyr bedrägeriet.

Från det ögonblicket dras han in i en annan verklighet, Fukaeris verklighet.

Det här kan ju påminna lite grann om ”Vindens skugga”, en populär spansk roman som kom häromåret, där en pojke hamnar i de bortglömda böckernas bibliotek och därmed ett i ett fantasyinspirerat litterärt äventyr.

Men Murakami är ingen lek även om det går som en dans att läsa honom.

Året i ”1Q84” är 1984. Orwells år. För honom var det framtiden. För oss ligger det redan bakom. Å andra sidan hade vår verklighet ju kunnat se ut på triljoner andra sätt. Hur hade den exempelvis sett ut utan Orwells ”1984”?

Att Murakamis händelser utspelas just då är avgörande. Eftersom han beskriver hur berättelser kan tränga in i verkligheten, omforma verkligheten, vara verkligheten.

Årtalet är så viktigt att denna roman (alltså en svit vars första två delar ges ut på svenska nu) till och med återanvänder Orwells titel. Det mystiska ”1Q84” uttalas nämligen på japanska likadant som 1984.

1Q84 är på samma sätt nästan likadant som 1984. Bara det att natthimlen över Tokyo har två månar. Den vanliga, och en lite mindre, grönmögelaktig följeslagare.

Under dessa två månar lever också Aomame, en 30-årig gyminstruktör och yrkesmördare av proffsigt Lisbeth Salander-snitt. Hon dödar män som hatar kvinnor.

En gång när Aomame var tio år höll hon en klasskamrats hand. Inget av dem har någonsin glömt den magiska stunden. Ingen av dem har heller mött någon annan att älska. Sedan dess har de aldrig setts. Klasskamraten hette Tengo.

Kommer den här berättelsen att föra dessa två människor, förutbestämda för varandra, tillsammans igen?

Det ligger åtminstone i berättelsens makt att göra det.

Murakami ger Tengo och Aomame vartannat kapitel. Tengos inrutade liv och Aomames ”Kill Bill”-odyssé skildras parallellt och i riktning mot varandra.

Det är Aomame som upptäcker att något blivit skevt i hennes verklighet. I romanens inledning har hon bråttom men taxin hamnar i en bilkö och hon kliver ur mitt på motorvägen för att rusa till tåget istället.

Den plötsliga avvikelsen leder till att hela Aomames livsberättelse tycks skrivas om. Som när pojken i ”Mio, min Mio” går för att köpa skorpor men får ett äpple och hamnar i Landet i fjärran.

Man kan finna ett överflöd av litterära referenser och metaforer för inspiration och skapande i ”1Q84”. Den väcker frågor som man inte vet om de kommer att få svar. Vad betyder det att en vidrig våldtäktsman utrustas med gudomliga egenskaper? Samtidigt är romanens kärna de omfamnande porträtten av två inbundna människor, två små prickar i ett tättbefolkat land, Tengo och Aomame.

Redan på andra sidan i ”1Q84” läser jag ordet Fukushima och rycker till. Den anonyma prefekturen, det område som Murakami avsåg när han skrev är i dag något helt annat – ökänt som livsfarlig zon. Japan har fått en ny, otäckare berättelse.

Det gör dock på inget vis att boken känns inaktuell. Tvärtom. Den värld vi trodde oss känna skevade till och allt förändrades – därför att vissa händelser har inträffat som inte kan göras ogjorda. Precis som för Aomame.

Vad händer när Murakami ger världen sin vidunderliga historia? Förändras Svenska Akademiens åsikter om vem som ska få Nobelpriset? Jag tror inte han har en chans. Lika lite som Astrid Lindgren hade det.

Mer läsning

Annons