Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nagelfar med klar blick

/

Anne Brontë har alltid betraktats som ”den tredje systern”, ett slags påhäng till Emily och Charlotte, som däremot har en självklar hemortsrätt bland världslitteraturens stora klassiker.

Annons

Anne var den yngsta, blida och religiösa systern, död 1849 vid tjugonio års ålder.

Två romaner hann hon skriva ”Agnes Grey” och ”Främlingen i Wildfell Hall”. Även om syskonen i princip höll ihop förringades Annes insats hela tiden av Charlotte, som överlevde Anne med sex år, och eftervärlden har först i våra dagar börjat tycka att Charlotte hade litet fel i den värderingen.
Först år 2004 kom hennes andra roman ”Främlingen i Wildfell Hall” i svensk översättning, en överraskande stark roman, där förmodligen för första gången i världslitteraturen en alkoholist skildras med skarpsynt och oförblommerad realism. Anne hade sorgliga erfarenheter av alkoholism genom studier av brodern Branwells förfall.

Hennes första roman ”Agnes Grey” bygger också på hennes egna erfarenheter och skarpa öga. Anne kom nämligen tidigt utanför hemmet på det enda sätt som stod till buds för en fattig prästdotter i 1840-talets England, som guvernant hos ett par rikare familjer i det Yorkshire, där hon levde hela sitt korta liv. Det finns också mycket som är uppenbart självbiografiskt i romanen om den unga Agnes, som likt sin skapare tjänar guvernant hos två familjer under ett par år. Men helt olikt författaren blir Agnes gift med en god och gudfruktig präst och får tre välartade barn.
”Agnes Grey” är Anne Brontës mest kända roman, men ”Främlingen i Wildfell Hall” är tveklöst den bästa. Det rykte om långt gången gudfruktighet, som vidlåder Annes namn, hänger samman med ”Agnes Grey”, som är tämligen pepprad med ganska löst påhängda gudliga kommentarer och bibliska anspelningar, som det inte alls finns lika mycket av i den både bredare och rikare ”Främlingen i Wildfell Hall”.

Men det hindrar inte ”Agnes Grey” från att också vara en på många sätt märklig roman. Annes skarpa öga finns nämligen med också här, och det är livet som guvernant hon nagelfar med klar blick utan spår av romantiserande.
Det är ingen avundsvärd syssla i 1800-talets brutala engelska klassamhälle, där en guvernant inte var vatten värd som människa och skuldbelades för varje liten skavank i de bortskämda och tyranniska barnens beteende. Skildringen av de rika familjernas förryckta barnuppfostran, där döttrarnas inbilskhet och sönernas känslokyla premierades, är beklämmande, och författaren slätar inte över några missförhållanden.
Och trots att Anne Brontës prosa hunnit uppnå 160 års ålder är den lättflytande, klar, enkel och utan omständligheter i Maria Ekmans fina översättning.

Mer läsning

Annons