Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Nobelpristagaren kom till byn

/
  • En pristagare säger tack. Jämfört med Nobelpriset är Stig Dagermandito småpotatis. Men mötet med Dagermanland och mötet med alla de välvilliga och lyssnande ortsborna i Älvkarleby är minst lika viktigt för Jean-Marie Gustave Le Clézio. Han var rörd, sa han.

Jean-Marie Gustave Le Clézio såg ut som om han trivdes i den okonstlade miljön i och kring Älvkarleby kyrka. I går fick den franske författaren äntligen ta emot Stig Dagermanpriset.

Annons

Det blev en fantastisk dag, stämningsfull, rörande och varm. Där möttes två själar i dikt och två författare från olika tider och platser förenades i ett tidlöst engagemang för människans värde och värdighet. Och vi andra – vi njöt.

Ett visst tumult omgav Le Clézio – han har ju hunnit bli Nobelpristagare på vägen mellan utnämningen i våras och gårdagens utdelning, och pressuppbådet var stort. Men han var vänlig och tillmötesgående och starkt fokuserad under programmet i kyrkan och säker är jag förstås inte, men han verkade ibland nästan rörd.

Allra mest när han i kyrkan under programmet fick ta emot en present. Det var en bok av Stig Dagerman och i den fanns även författarens autograf. Föreningen Bokens Dag i Mellösa har haft detta unika exemplar i sin ägo länge. När föreningen fick höra att Le Clézio skulle få Dagermanpriset beslöt den att ge honom sin dyrgrip.

Han tog den i sin händer, vände och vred försiktigt på den, öppnade och läste Stig Dagermans namnteckning. Så sa han:

– Det är en talisman. Den ska skydda mig.

Senare, på en improviserad och rätt förvirrad presskonferens i församlingshemmet, undrade en journalist om han inte är rädd att Nobelpriset ska hindra honom i hans författarskap, det har ju hänt förr. Men han bara log lite och konstaterade:

– Ingen fara. Jag har min talisman.

Utdelningen av Stig Dagermanpriset brukar bjuda på stämning. Ljuv musik uppstår när det lokala perspektivet möter världen, så ungefär. Den musiken brukar höras från Laxön där prisutdelningarna oftast sker i försommarens blidaste tid. Men den här gången (liksom några gånger tidigare) blev arrangemanget senarelagt, eftersom pristagaren inte kunde komma på våren.

Och så dök Nobelpriset upp mitt i alltihop. Och i dess omedelbara följd ett jäkla ståhej. Samtal har kommit från när och fjärran från människor, pressfolk mest, som velat höra om Nobelpristagaren verkligen skulle komma till byn och hur det skulle gå till.

Det visade sig gå alldeles utmärkt.

Det gamla medeltidskyrkan i Älvkarleby rymmer knappt 300 personer. Den var förstås full. Men det fanns även möjlighet att följa arrangemangen i kyrkan via storbildsskärm i församlingshemmet. Det gjorde många.

I kyrkan var det lite rörigt den stund alldeles i början när fotograferna gjorde sitt jobb. Sen la sig lugnet över kyrkorummet, en stark koncentration som bara bröts då och då av applåder.

Le Clézio rör sig över världen. Han föreläser här och var, senast i Korea och Kanada. Han åker ofta till sin språkliga hemvist Frankrike. Han söker särskilt efter den här världens utsatta folk, så som han gjort i berättelsen ”Raga” som nyligen kom på svenska. Sitt hem har han i Albuquerque i New Mexico, USA.

Han är lång och blond och vacker. Mest påtagligt är ändå hans ödmjuka framtoning. I täckjacka, brun keps och rejäla sandaler möter han ortsbor och horden av pressfolk. I kyrkan lyssnar han uppmärksamt när skådespelerskan Anita Björk läser texter av honom själv och Stig Dagerman – det är som om han ville memorera detta främmande språk och tillägna sig det.

Mycket riktigt tar han emot Stig Dagermanpriset med ett stort ”Tack!” på tydlig svenska.

I kyrkan blir det ett samtal mellan Le Clézio och Dagermansällskapets ordförande Bengt Söderhäll – en man oavbrutet i farten och hela tiden lika soligt entusiastisk, han är då också ett fenomen – och det samtalet kretsar kring betydelsen av skrivandet.

Varför skriver man? Man skriver för att nå kontakt med andra, komma ur ensamheten, säger Le Clézio. Men att skriva är ett ensamt jobb så där finns en paradox.

Han kan minnas hur han längtade ut till sina tonårskamrater, ut till lek och flirt, men hur han ändå valde att dröja sig kvar ensam vid skrivbordet, för att ta den långa omvägen till en möjligen djupare kontakt som det skrivna ordet kan innebära.

Hos både Stig Dagerman och Le Clézio finns specifika händelser som enligt deras egen mening gjort dem till författare. Dagerman pekar på sina farföräldrars död. Farfadern blev knivhuggen och farmodern dog några veckor senare av chocken och sorgen. Stig befann sig då i Stockholms hos sin far men tog förlusten hårt och i sorgen och vreden som följde vaknade hans författarhåg.

För Le Clézio var det Afrika, eller snarare den stora skillnaden mellan det Afrika som han bodde i några barndomsår, öppet och sinnligt, och det Frankrike som han återvände till därefter och som han kom att uppleva som instängt och sorgtyngt.

Han kände sig utanför – ungefär som Dagerman i en annan tid och på en annan plats kom att uppleva sig som utanför.

Men i litteraturen finns valfrändskaper för oss alla. Le Clézio mötte Stig Dagerman i text redan i tidigt sextiotal och har sen dess haft honom som en följeslagare genom sitt skrivande liv. Under det intensiva dygnet i Dagermanland får han möta den miljö där Stig växte upp. Han får se älven flyta nedanför Stigs barndomshem. Han får höra vinden vina genom glesa lövverk en solig men kylig oktoberdag. Han får möta Stig Dagermans söner och hans andra hustru. Han får stå vid den unge författarens grav (och avvisar bestämt den envisa autografjägare som dyker upp vid hans sida vid graven).

Han har blivit ännu mer förtrogen med någon som han redan kände väl. Det är något speciellt.

Och vi som är där, vi har fått kraft och mod av mötet med orden från två författare som vill människan väl och är beredd att tala för henne.

Under den här dagen lovar Le Clézio att snart komma tillbaka. Det löftet gäller nu inte Nobelprisutdelningen utan han talar om ett senare besök, kanske redan i sommar. Han vill hit för att se nordligaste Sverige och för att möta samer.

Jean-Marie Gustave Le Clézio ger sig inte. ”I hans litterära vittnesmål finns vi alla, vår tid, vår plats, vår frihet och vår sårbarhet”, skrev Stig Dagermanjuryn i sin prismotivering. Så sant.n

Mer läsning

Annons