Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Nästan plågsamt sinnligt"

/
  • I Aris Fioretos storslagna roman Mary känner läsaren förtrycket, förnedringen och förälskelsen i sin egen kropp, skriver Tim Andersson.

Annons

Aris Fioretos nya roman har fått sin titel från huvudpersonen, en ung arkitektstudent i militärdiktaturens Grekland 1973. Efter att ha protesterat mot regimen tillfångatas hon och skickas tillsammans med en handfull andra kvinnor till en fängelseö, där de ska göra rent inför de nya fångarnas ankomst.

Det är med en dröjande detaljrikedom som författaren skildrar den hårda och grått stillastående ötillvaron, inte helt olik dödsriket i de gamla grekernas föreställningsvärld. Men allt är inte nedkört i tröghet. Den kärva solidariteten i det lilla kvinnokollektivet, där alla är som kärnor i ett granatäpple, blir till ett utopiskt kretslopp, ett slags negation av den statiska, manligt hierarkiska förtrycksapparat som militärjuntan bara är ett extremt uttryck för.

Och framför allt: Liksom sin namne för tvåtusen år sedan bär Mary det stora, glada hoppet inom sig. Grynet blir till ett nypon, ett plommon, en persika – det gnolas envist ur kroppens djup.

Fioretos har nog aldrig skrivit tajtare än så här – varje ord pekar framåt och följs upp. För att ta ett exempel: När Mary liknar sin orubblige pojkvän Dimos vid ett träd så är det början på en serie trämetaforer, förbundna med de unga aktivisterna (trä som något organiskt, växande, men också som något som kan knäckas). Parallellt upprättas en motsvarande struktur av metalliska bilder, i sin tur fästa vid militären. Om Marys nya vän Zoe har "lockar som träull" så har soldaten med smeknamnet "Luggen" hår som "rostigt skimmer".

Kanske har han heller aldrig skrivit vackrare; prosan är av det slag som bara en svensk författare med kontinentalt självförtroende kan ge upphov till. I protesternas eufori är det som om "ett oväder av blommor bultade i blodet". Fostret i magen känns som "en sol i mellangärdet, darrande som en knuten näve jubel". Ett blåmärke beskrivs som "en solförmörkelse under huden".

Ibland har ett slags skenande estetisk briljans legat Fioretos i fatet. Hans prosa har kunnat bli för tät – man har kippat efter syre; för vacker – man har bländats och liksom varit tvungen att kisa för att på nytt få fatt på berättelsen. I ”Den siste greken” och ”Halva solen” svävade den undersköna texten emellanåt så högt över den skitiga verklighet som den gestaltade att den litterära formen snarare framstod som skydd mot, snarare än bearbetning av, tillvaron.

Det finns drag av det också här. När Mary står inför en våldtäkt heter det med en smakfull men förskönande omskrivning att soldaten med henne ”ska göra vad män kan göra”, vilket sedan återkommer som en refräng.

Överlag är dock Aris Fioretos nu mer saklig och konkret än någonsin tidigare – ja, han är rent plågsamt sinnlig. Alla de stora mänskliga erfarenheter som han undersöker, förtrycket, förnedringen, förälskelsen, förankras i Marys kropp och blir därmed påtagliga också i läsarens. Mer än en gång upplever jag rent fysiskt hur saften från det granatäpple som fungerar som bild för både hoppet och hopplösheten rinner längs med fingrarna efter att frukten kramats sönder.

Mer läsning

Annons