Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nattsvart porträtt av finansvärlden

/
  • KRASCHADE. När de dåliga bolånen på den amerikanska marknaden exponerades tog de hela Wall street med sig. I ”Värstingar på Wall street – rapport från en domedagsmaskin” försöker journalisten Michael Lewis visa hur det gick till.

Ekonomijournalisten Michael Lewis är världsmästare på att skapa rafflande narrativ av siffror och staplar.

Annons

Han blev berömd med boken ”Liar’s poker”, om sin egen tid på Wall street, och har sedan dess förklarat finansindustrin i magasin som Portfolio och Vanity Fair, och nu senast lyfte han på stenen till finanskrisen och lyste med sitt intellekt på krypen som rörde sig därunder.

Om någon kan förklara vad som utlöste denna – med ett uttryck lånat från undertiteln – ”domedagsmaskin”, är det Michael Lewis. Om någon kan göra detta siffer-mumbo-jumbo begripligt är det han. Nu gör han det inte begripligt, alltså går det inte för en lekman att förstå.

Han berättar sin historia genom att följa en handfull hedgefond-mäklare och andra aktörer på finansmarknaden som gemensamt har att de alla är outsiders, udda figurer i branschen, och att de alla på ett tidigt stadium såg kraschen på framtidens horisont och valde att spela på katastrofen.

En annan hemlighet bakom Michael Lewis journalistik är att han aldrig låter ekonomidelen bli viktigare än människorna. Siffrorna är blott en följd av människorna som har tänkt tankarna bakom dem. I ”Värstingar på Wall street” har han ett problem i att alla är Gordon Gekkos, så att säga, skurkar på olika plan. Hans huvudpersoner är finansöknens gamar, som länge cirklade runt sitt döende byte. Deras metod var att köpa försäkringar mot dåliga lån på den amerikanska bolånemarknaden, så kallade ”subprime”-lån som med olika modeller (det är här det obegripliga gör entré) paketerades om och sprayades med fräsch parfym för att dölja stanken. När de fattiga låntagarna började ställa in sina betalningar skulle systemet rasa och dessa gamar håva in vinsterna.

Att mekanismerna bakom vad det var som orsakade kraschen är svåra att återge, beror inte på att finansmarknaden är en sådan komplicerad konstruktion att bara ett fåtal genier kan dechiffrera dess skeenden, utan på att de ska vara komplicerade för att dölja det som ruttnar i kärnan. En av de skrämmande aspekterna i boken är att inte ens bankernas ledningar kunde tyda tecknen förrän det var för sent.

En av nyckelsekvenserna i texten är när några av Lewis huvudpersoner, unga och jungfruliga på marknaden, inser att bilden som de haft av att Wall street styrs av någon ”vuxen” som har koll på allt inte stämmer; någon ”vuxen” finns inte. Alla sitter i sandlådan.

Porträttet av finansvärlden är nattsvart i en skildring som inte drivs av något slags antikapitalistisk ideologi, utan av en reporterblick som berättar vad den ser. Det är lätt att frestas att använda metaforen om kejsarens nya kläder, men den är inte korrekt; snarare än att vara naken, bär finansmarknaden en otroligt komplex och elaborerad klädedräkt, undanglidande vid direkta blickar, som döljer att det inte finns någon kropp under tyget. Det är tomt. Ett svart hål.

”Värstingar på Wall street” kom ut för drygt ett år sedan, och det kan tyckas sent att läsa den nu, när kurvorna har hämtat sig från chocken och börjat stiga igen, vore det inte för att mycket i boken pekar på att samma misstag kommer att upprepas igen. Vuxenpersonal saknas alltjämt på Wall street-dagiset.

Ett tips för att veta när nästa krasch kommer är att läsa Michael Lewis. n

Mer läsning

Annons