Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nesser kan ge liv åt en möbel

/
  • Vemodig. Men så är ju också de existensiella frågorna viktigast, för författaren Håkan Nesser. Foto: Paul Brissman

Annons

Ante Valdemar Roos. 59-årig ekonom på en termosfabrik i Kymlinge.
Han är som en möbel, enligt hustruns beskrivning.
Själv tänker han på sig själv som en pyrofil sort, en sån som behöver en skogsbrand för att plötsligt börja leva.
Håkan Nessers nya bok, den tredje i serien om polisen Gunnar Barbarotti, är berättelsen om denne herr Roos. En icke-person på många vis. Utåt sett visar han inget, pratar nästan aldrig. Inåt finns tankarna: ”Bättre än så här blir aldrig livet”, som pappan hans sa. Pappan som sen tog livet av sig. 

Sorgligt är det.

Men också roligt eftersom Ante Valdemar Roos besitter viss självironi (det vore väl inte en Nesser-roman annars).
Och så händer naturligtvis nåt. Inte en skogsbrand men väl en stor lottovinst som förändrar tillvaron för herr Roos. I största hemlighet köper han ett litet torp i skogen och säger upp sig från jobbet med omedelbar verkan.
”Aldrig bättre än så här” tänker han när han dricker sitt kaffe därute på torpet.
Samtidigt rymmer unga Anna från ett behandlingshem. Den inåtvända unga kvinnan med missbruksbakgrund vantrivs bland hemmets regler som påminner om Hasselamodellens.
Hon hamnar i torpet där i skogen.
Roos märker givetvis att nån varit där. Men han blir inte arg utan nyfiken. Och så sakteliga etableras en kontakt mellan den äldre mannen och den unga kvinnan. 

Det dröjer alltså
en bra bit in i ”Berättelse om herr Roos” innan polisen Gunnar Barbarotti dyker upp. Och han gör det med ett fall från hustaket och en sjukhusvistelse med brutet ben.
Där träffar han gymnasieklasskompisen som blivit sjuksköterska och nu undrar var hennes man har tagit vägen. Maken som är som en möbel, berättar hon för Barbarotti. Inte skulle väl han överge henne för nån annan. Men han har varit annorlunda den sista tiden.
Barbarotti fångas av herr Roos öde och vill reda ut, trots brutet ben och trots att det inte verkar föreligga nåt brott. Tills liket av en mördad man hittas vid ett torp i skogen. 

Nesser berättar så
berättelsen om herr Roos och hans vänskap med den unga Anna och deras gemensamma äventyr parallellt med Barbarottis och hans kollegors jakt efter sanningen om desamma.
Läsaren vet nästan hela tiden vad som pågår och ser igenom fördomarna som präglar utredningen till en början. Vi smittas också av den sympati som författaren tycks känna för alla sina karaktärer och å ena sidan är det skönt att tycka om men å andra sidan sticker heller inget ut och skaver till. 

Det går i
maklig takt och det är liksom mysigt hela tiden.
Men med ett stråk av vemod som tack och lov ligger där och gör den klassiska frågan om var det såhär mitt liv skulle se ut, ska det inte vara mer än det här alldeles påtaglig och verklig. Sådär som det brukar bli när Håkan Nesser skriver sina böcker – de existentiella frågorna är viktigare än att skildra samhället eller för den delen ett brott.
Här går det lite långsamt. Men man har rätt trevligt i herr Roos sällskap. Trots att han är som en möbel.

Mer läsning

Annons