Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nog är det skamligt!

/
  • Äntligen. Anaïs Nins skönlitterära debutbok                     har översatts till svenska. Originalet kom ut 1936.

Ibland får man ta sig själv i hampan och påminna sig om att en väsentlig del av den intressanta bokutgivningen faktiskt sker någon annanstans än i storförlagens huvudfåra. Annars kan man missa veritabla skatter.

Annons

Man kan exempelvis missa Anaïs Nins ”Incestens hus”. Det är Nins skönlitterära debut, från 1936, men den har inte varit översatt till svenska. Förrän nu. Nu har lilla Sphinx förlag gjort en mer än berömvärd insats, när de ger oss Nins förstlingsverk på svenska.

Jag läser och tycker det är skamligt att den inte blivit översatt tidigare. Skamligt.

Inte minst för att ”Incestens hus” i hög grad tycks lägga grunden för Nins kommande författarskap, det som kanske är mer bekant för läsaren, som hennes dagböcker, ”Venusdeltat” och ”Henry & June”

.

Nin inleder sin prosalyriska debut med höga anspråk:

”Allt jag vet ryms i denna bok, skriven utan vittnen, en byggnad utan utsträckning, en stad som hänger i luften.”

”Allt jag vet ryms i denna bok”... och då ska man veta att boken omfattar cirka fyrtio sidor. Men när man har läst den, verkar det inte så märkligt längre. Det är tvärtom högst rimligt, att hon har det där anslaget. För här får saker plats.

”Incestens hus” är en kort men intensiv resa som pendlar mellan svartaste förtvivlan och ren och skär eufori. Naturligtvis handlar det om passion, annars vore det inte Nin. Passion och lögn.

De inledande sidorna om jagets äventyr med Sabina, fullständigt dallrar av spänning, dofter, fukt, hud, smaker. Sex.

Det är ett slags överdåd Nin ger oss, men knappast i den vanliga betydelsen av lyx, som handlar om ekonomi. Nej, här är det är liv i överflöd. Livfullt, pråligt, mystiskt. Chilifrukter och citroner, kryddor, svett, påfåglar, pärlemor, kroppar. Honung, kaprifol och ”granatäpplen som sprutar blod”.

Det dryper om boksidorna. ”Incestens hus” är i vissa stycken närmast karnevalisk. Och då inte på det där medeltida skrattfest-viset som ryska litteraturhistorikern Michail Bacthin skrivit om. Nins doftande, kroppsliga gatufest är mer som en sambakarneval i Rio. (Det är åtminstone sådana bilder jag får på näthinnan, uppblandat med något slags romantiserad bild av Orienten. Nins text har minst sagt exotiserande drag.)

Sedan följer en exposé över lögnen. Diktjagets värld, och hela världen tycks det, utgörs av en härva lögner. Lögnen som passionens oundvikliga baksida.

Någon handling att tala om finns det inte i ”Incestens hus”, den är en räcka av sensibla och explosiva brottstycken. Djuppsykologiskt och språkligt mästerligt.

Det incestuösa då? Jo, incesten finns där, också i den form som vi förknippar med begreppet. Men det är ändå inte den betydelsen som är vare sig det intressanta eller viktiga. Inte minst finns det incestuösa i förhållande till texten, som en total sammansmältning mellan människan och det hon skriver.

Nin skildrar incest i vid mening, som ett slags förgörande men lockande, oemotståndlig symbios.

”Incestens hus” är omistlig för alla som har något som helst intresse för passion och dekadens. För pendlingsrörelsen mellan livets ytterligheter. Att den är försedd med två eminenta efterord av översättarna Helena Eriksson och Helena Fagertun gör inte saken sämre. Inte att den är så förtjusande vackert formgiven heller.

 

Mer läsning

Annons