Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Noréns skandalpjäs – ett råttbo värt att rota i

/
  • Här börjar det. Repetitioner av dramatikern Lars Noréns teaterföreställningen Sju:Tre, 1999. Från vänster Carl Tunberg, Tony Olsson, Mats Nilsson och Reine Brynolfsson.
  • Lyckas bra. Elisabeth Åstrand sökte sanningen bakom ”7:3”.
  • Blind och döv. För allt utom skrivandet och konstnärsskapet.

Dolska stämningar under repetitionerna och ett regelrätt mordhot. Det är de ”sensationer” som läckt ur i förväg ur Elisabeth Åsbrinks bok ”Smärtpunkten”.

Annons

Men om något är sensationellt är det egentligen bristen på sensationer i berättelsen om Lars Noréns uppsättning av ”7:3” och morden i Malexander.

I stället beskriver den här boken en hel serie av välmenande men aningslösa makthavare som har haft goda idéer och velat väl men som inte har skaffat sig tillräcklig utsikt över projektet med teater innan- och utanför fängelsemurarna. Därför har de släppt taget i projektet alltför tidigt.

Dessutom har de alla haft en förlamande respekt för Lars Norén. De har litat på honom i stället för på sina egna kunskaper om och erfarenheter av kriminalvården.

Dramatikern Lars Norén för sin del har drivits av en enorm verklighetshunger. Men boken avslöjar honom samtidigt som en vars enda egentliga lidelse och ansvar gäller skrivandet, konstnärskapet. För allt annat som händer omkring honom, sociala och mänskliga problem, gör han sig blind och döv. När han skrivit och regisserat klart går han, avsett vilken situation som råder i teaterprojektet.

Således faller orimligt mycket jobb och ansvar på hans producenter, i det här fallet Isa Stenberg, som fick dra det tyngsta lasset i hela processen med uppsättningen av ”7:3” och hanteringen av de skådespelande internerna.

Det är tio år sedan allt hände. 1998 fick Lars Norén, då chef för Riks Drama, kontakt med tre fångar (egentligen fyra, men en hoppade av på ett tidigt stadium) som ville jobba med teater. Han sökte upp dem, fångarna började berätta om sina liv, och Norén såg i deras berättelser en möjlig pjäs. Så han satte igång att skriva och arbeta med dem och de gjorde tillsammans ”7:3”, en föreställning om tre fångar som berättar för en dramatiker…

Två av de tre intagna var uttalade nazister. De ville inte att detta skulle få någon större plats på scenen (framgår det av Åsbrinks bok), men Norén ville annorlunda. Deras nazistiska budskap kom sedan att leda till den första, stora debatten om dramat ”7:3”.

Men någon diskussion hade aldrig uppstått om man inte hade valt att lyfta ut den här föreställningen utanför murarna och visa den på vanliga scener. Nu efteråt anser de flesta inblandade, även Lars Norén, att det blev fel. Den borde ha förblivit en intern historia.

Själv såg jag den på våren 1999 i Riksteaterns spellokal i Hallunda utanför Stockholm. En märkligt stillastående historia – de tre fångarna var ju inga proffs och det märktes – med en fantastisk Reine Brynolfsson som Noréns alter ego. Hela föreställningen förmedlade en instängd och lite hotfull stämning. Mycket berodde det på den macho-stil som killarna visade upp och som betonades av ett idogt tränande mellan scenerna.

Därför blev jag också rätt förvånad över hätskheten i debatten som följde.

Jag såg inte föreställningen som något försök att vare sig frikänna dem eller dalta med deras åsikter. Jag såg i ”7:3” snarare vad en förvriden manlighet kan leda till för brutal kultur och våldsamma ideal.

Efter den sista föreställningen av ”7:3” for Tony Olsson tillsammans med Jackie Arklöv och Andreas Axelsson – som under teaterarbetet periodvis fått agera chaufför – ut på en rånturné, den som slutade i ett kallblodigt mord på två poliser i östgötska Malexander.

Det är en tragedi och det visar sig att fler kunde ha inträffat. De här killarna hade gjort åtskilliga rånarturnéer under samma vinter och vår som några av dem höll på med sitt teaterprojekt.

Hur mycket Elisabeth Åsbrink än talar med dem, så förblir de rätt otydliga. Jag kan inte förstå hur Tony Olsson egentligen fick ihop bilden av sig själv. Å enda sidan hårt arbetande i ett teaterprojekt, å andra sidan flåsigt engagerad i en nazistisk organisation som han och Mats Nilsson (också på scenen) hade startat. Åtta–tio timmars jobb per dag när ”7:3” spelades. Men långt efteråt hävdar han att han egentligen aldrig var riktigt intresserad av teaterarbetet.

Och Mats Nilsson står inte längre för de ideal han så hett förfäktade vid tiden för ”7:3”. (Nilsson deltog inte i rånarturnéerna men tycks ändå spelat en statistroll i sammanhanget och dömdes efter Malexander för häleri.)

Efteråt blev det förstås ett väldigt liv.

Lars Norén och Isa Stenberg gjordes ansvarig för morddramat utifrån en idé att teatern gett skurkarna möjlighet att agera. Medierna lät kulturarbetarna löpa gatlopp.

Det var förhastat och dumt, en effekt av pressens behov av enkel dramaturgi, tydliga hjältar och bovar. Och så är det tydligen alltid roligt att hoppa på konstnärer.

Men av allt att döma skulle rånarturnéerna ha ägt rum även teatern förutan. Om teatern ska kritiseras för något är det för sin aningslöshet, och den domen kan lika väl gälla kriminalvården.

Ingen av de här instanserna hade förberett de skådespelande internerna på att effekterna av spelet likaväl kunde bli kritik som beröm. Några av dem tycks ha hoppats på berömmelse, men i stället fick de möta rena hatet. Vilket ledde till att de båda nazisterna närmast förstärktes i sina åsikter. Säger de själva.

Hela historien med ”7:3” och Malexander är ett råttbo och när Elisabeth Åsbrink bestämde sig för att skriva om den började olyckskorpar kraxa: gör det inte, det blir bara problem.

Bra att hon trotsade dem.

”Smärtpunkten” är alltigenom läsvärd och intressant. Undersökande och reflekterande på samma gång. Författaren väjer inte för det svåra och försöker inte förenkla problemen eller förminska katastroferna.

Att boken inte ger enkla svar på alla frågor är självklart. De svaren finns inte.

Mer läsning

Annons