Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norrländska surdegar

/

Annons

Hur undviker man att bli medelålders och bitter?

Karin Alvtegen undersöker saken i sin nya roman.

Den handlar om den där förgrämdheten som äter upp dig utan att du märker det.

Helenas make har lämnat henne. Men det misslyckade äktenskapet är minsann inte hennes fel inte. Och här går hon nu ensam och sliter ut sig på det gamla landsbygdshotellet som de köpte tillsammans för att förverkliga en dröm om ett annat liv bortom stressen i Stockholm.

En ännu värre gnällkärring är Helenas barndomsvän Anna-Brita. Frånskild, inskränkt, skvallrig och en sån som ställer till med arvstvist.

Vad gäller de medelålders männen i boken har vi den otacksamma snobben Anders som har tappat livslusten efter att ha sålt sitt företag och blivit hejdllöst rik.

Som motpol till dessa halvfigurer finns gubben Verner i sin stökiga stuga, kärleksfullt beskriven som sann levnadskonstnär.

Miljön är norrländsk utflyttningsby. Verner har en åtråvärd rockgitarr under sängen. Miljonären Anders dyker upp för att bjuda på samlarobjektet men blir utkastad som profitör. Han hamnar senare som gäst på Helenas hotell. Hon förbarmar sig över den stackars ”arbetslösa” mannen och anställer Anders som hantverkare. Fast lite underligt är det ju att hans snickarbyxor anländer med budbil.

Det oförmodade mötet mellan Anders och Helena blir katalysatorn som förändrar allas stillastående liv och drar surdegen fram ur garderoberna.

Karin Alvtegen känner vi sen tidigare som en deckarförfattare som bryr sig mer om människorna än mordgåtorna. Då har det ofta handlat om utanförskap som lett till extrema situationer. Nu använder hon samma snabba korthuggna stil när hon rör sig i ett mer vardagligt landskap där man som mest behöver oroa sig för humöret på Helenas tonårsdotter.

”En sannolik historia” är, passande, en förfärligt banal historia.

Den har ungefär samma personer i samma dråpliga situationer som man skulle kunna träffa på i en farsartad roman av Katarina Mazetti med skillnaden att Karin Alvtegen inte ger sig hän humorn och ibland hemfaller åt psykologiskt teoretiserande.

Anders likgiltighet sitter påklistrad. Men förgrämelsens svarta kärna känner Alvtegen bra.

Jag vet faktiskt inte om det livsbejakande slutet, är en ironi eller inte. Det borde det vara.

Mer läsning

Annons