Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyanserade utrop om islam

/
  • TVÅ GÅNGER ISLAM. Vår kritiker Henrik Ågren har läst två nya böcker om islam – ett hett debattämne, konstaterar han.

Kristendomens systerreligion islam är i dag ett hett debattämne i Sverige och Europa, oftast med negativa förtecken.

Annons

Rädslan för avsekularisering har ingått en ohelig allians med ren rasism och resulterat i fenomenet islamofobi: en skräck inte bara för islam utan också för människor från muslimska kulturer. De halvartikulerade tankarna går antingen ut på att islam till skillnad från (den snarlika) kristendomen är oförenlig med det öppna samhällets värderingar eller på att muslimer har svårare att skilja världsligt och andligt. Därför blir ett samhälle präglat av islam automatiskt auktoritärt och intolerant, menar man

Verkligheten är förstås betydligt mer komplicerad och röster höjs för att nyansera bilden. Två bidrag är de nyutkomna böckerna Islams historia. Tro och traditioner genom tiderna av religionshistorikern Christer Hedin och En delad värld. Islam och Europa i går, i dag och i morgon av diplomaten Ingmar Karlsson.

Verken skiljer sig sinsemellan mycket.

Hedins bok är en detaljerad översikt över islams och de muslimska staternas historia med tonvikt på idéhistoria, särskilt religionsfilosofi.

Karlsson har däremot skrivit en mer specialiserad debattbok om islams historiska närvaro i Europa och relationen mellan kristna och muslimska intressen. Medan Hedin är översiktlig och redogörande drivs Karlsson av en tydlig politisk övertygelse.

Hedins verk fungerar egentligen bäst som uppslagsbok och författaren själv antyder i förordet att den inte är avsedd att läsas från pärm till pärm. Därför kan man förlåta att all faktaradning och alla snarlika namn på olika filosofiska skolbildningar, som boken är full av, emellanåt gör den lite tråkig. För den filosofiskt lagde är det ändå intressant att läsa om hur beroende muslimska lärde i många generationer har varit av grekisk filosofi och hur deras diskussioner om Guds och världens natur liknar kristna tänkares.

Karlsson har som sagt en tydligare mission. Han vill visa att islam inte är en främmande företeelse i Europa. Dels har läran långa historiska rötter här, dels är skillnaden mellan kristendom och islam ur många avseenden liten. Mest elegant illustreras detta i genomgången av begreppen korståg respektive jihad, som har det gemensamt att i en av kulturkretsarna stå för idealistisk kamp för en bättre värld, i den andra för besinningslös aggression eller terrorkrig.

Upplägget gör att boken blir lite av ett försvarstal för islam, men Karlsson är inte naiv och idylliserar inte. När han beskriver hur judar och kristna i det forna osmanska (turkiska) riket skyddades av särskilda lagar som samtidigt gjorde dem underordnade alla rikets muslimer, påpekar han att detta var ovanligt tolerant, men bara jämfört med samtida kristna riken. Med dagens mått mätt var det fråga om legaliserad diskriminering, om apartheid.

Trots (eller kanske tack vare) sådana nyanseringar får böckerna den effekt som hos Karlsson är uttalad och hos Hedin troligen underförstådd: att avdramatisera islam som religion och kultur i Sverige. Om islam är ett hot mot det öppna samhället är det i alla fall inte ett värre hot än kristendomen – vilket tydligt illustreras av den kristne präst som i dagarna uppmanade till bokbål på böcker som inte föll honom i smaken. Islamofobin är värd ungefär samma respekt som ett råskinn med en knölpåk: man behöver bara ta hänsyn till den för att den vore farlig att ignorera.

Samtidigt finns det problem som båda författarna berör utan att riktigt lyfta fram.

Hedin beskriver till exempel hur flera gamla kolonier definierar sig som muslimska i första hand, för att skapa distans till sina forna kristna kolonialherrar.

Detta ger religionen olyckligt inflytande i sfärer där den inte hör hemma, framför allt inom utbildning och forskning. Medan det moderna europeiska vetandet har utvecklats i motsättning mot gamla religiösa dogmer försöker det muslimska i högre utsträckning förena sig med tron, vilket inte gynnar den intellektuella utvecklingen. Trots utrymme för tolkningar baseras skriftreligionerna trots allt i första hand på en dogmatisk och inte en kritiskt prövande världsbild. Bevis och belägg accepteras bara så länge de inte strider mot grundläggande religiösa dogmer.

I förlängningen skapar det inte bara problem inom vetenskap utan också i juridiska, politiska och sociala sammanhang. Därför är det svårt att komma ifrån att islam, precis som kristendom, under ogynnsamma förhållanden kan utgöra ett hot ett öppet samhälle.

Böcker som Islams historia och En delad värld visar dock tydligt att det hotet är betydligt överdrivet i den propaganda som mer eller mindre främlingsfientliga rörelser sprider, och övertygar åtminstone mig om att lösningen på eventuella motsättningar knappast är konfrontation och isolering.

Henrik Ågren

Mer läsning

Annons