Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ogräs, Greider!

/
  • Ge karln en sekatör! Greider går i gräset.  Som författare borde han lära sig rensa bättre.

”Katterna kommer in från mörkret” har undertiteln ”Dikter”. Men det här är väl inte bara dikter? Eller är det? Jag blir osäker.

Annons

 

Det är hursomhelst en fullmatad volym, och även om jag tycker att en del gott kunde benämnas som debattinlägg, manus till tal eller varför inte rätt och slätt prosafragment, snarare än poesi, så är det en välbekant Göran Greider som möter läsaren i den här boken.

Och Greider är ju mycket. Tycker mycket, skriver mycket och vill ännu mer. Han rör sig hemtamt i stora områden, geografiskt och ämnesmässigt. Det är Vingåker och västra Dalarna, Årsta och Finnmarker.

Palestinafrågan, skogsskövling, vargen, religionens vara eller icke vara (i lång svit om kristendomen), kommunismen. Allt med samma initierade engagemang: Greider skriver politisk poesi för att han är en politisk människa. Solklart.

En svit med dikter tillägnas kända ansikten; Sigrid Kahle, Ezra Pound, Karin Larsson. Och så är det är barndomsminnen och katter. Sen blir det trädgårdsdax, med kontemplationer över ogräsrens. Wanja Lundby Wedins förehavanden och Dan Anderssons nationstillhörighet.

Alltihop varvat med korta existentiella betraktelser som inte är bundna i tid och rum.

När man läser för att recensera har man oftast lite bråttom (tyvärr). Det blir att läsa böckerna som de kommer, från början till slut i ett svep. Så ska man absolut inte göra med Göran Greiders bok.

”När katterna kommer in från mörkret” är nog egentligen precis en sån där bok som man ska plocka ur hyllan, för att man är sugen på ett särskilt slags läskaramell. Om det så är en lakonisk blick på katttassen som knackar på rutan eller en lyrisk uppgörelse med de intellektuellas förhållande till korset som symbol. Hos Greider finns både och.

Om innehållet i Greiders samling kan verka spretigt (och det är det!), är hans stil desto mer konsekvent. Hans poesi är rak och okonstlad, tonen är tillitsfull och självklar: Greider vet att man inte behöver göra sig till för att kunna skriva dikt.

Stundtals blir det fantastiskt bra, som i ”Vägen”:

Andra gånger blir det besvärande bokstavligt, och den naiva hållningen slår över i truismer:

(ur ”Tredje maj”)

Några sådana dikter finns det, som kanske borde ha valts bort om Greider (eller förlagsredaktören) förmått vara hårdare i sållningen. Då skulle det också ha varit lättare att se pärlorna som finns här, som långdikten ”Mina kläders befrielserörelse” (tidigare publicerad på flera håll) eller de redan nämnda dikterna om kristendomen, kyrkan och sekulariseringen.

I baksidestexten får vi också mycket riktigt veta att Greider skriver dikter närhelst han kommer åt och att den sovring som ska till efter flera års skrivande är en ogräsrensning som utförs ”av en man som älskar ogräs”.

Föga förvånande. Lika vildvuxet som det tycks vara i rabatterna är det mellan pärmarna. Inför nästa gallring: förse Greider med en sekatör! n

 

Mer läsning

Annons