Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ohygglig läsning

/

”Branden” behandlar de allierades bombningar av Tyskland under andra världskriget och är mycket läs- och tänkvärd. Den kompletterar den hittills rådande bilden av denna mörka tid.

Annons

Den avslöjar att de ledande demokratierna England och USA ägnade sig åt en brutal krigföring. Deras roll som goda och humana förebilder krackelerar. I förlängningen visar boken på behovet av EU. Något liknande bombkrig ska Europa och världen inte behöva uppleva igen.

Mellan 1940 och 1945 bombades alla stora och medelstora tyska städer systematiskt sönder och samman. Angreppen riktades i första hand mot bostadsområden och gjorde närmare 30 miljoner civila hemlösa.

Förödelsen blev enorm. Den uppmärksammade bombningen av Dresden är inget undantag. Den engelska krigsledningen kallade tillvägagångssättet dehousing alternativt moral bombing. Dödsoffren uppgick till över 600 000 civila och därtill förintades oersättliga kulturskatter. Tysklands historiska stadslandskap raderades ut.

Boken beskriver detaljerat förödelsens omfattning och karaktär. Bombtekniken förfinades så till exempel använde engelsmännen bomber med fördröjd utlösning för att de skulle brisera när räddnings- och släckningsarbetena kommit igång för att döda räddningsarbetarna. De eftersträvade okontrollerbara eldstormarna och offrens lidanden när de stektes eller kvävdes till döds i luftskyddskällarna beskrivs. Det rör sig alltså om en ohygglig läsning.

”Branden” är inte först i Sverige med sitt tema. Sven Lindqvists ”Kriget mot kvinnor och barn” (Ordfront, 2001) och även Peter Englunds ”När man kämpar mot vidunder” (Atlantis, 1996) tar upp samma tema. Skönlitterärt skildrar Vibeke Olsson ämnet målande i ”Molnfri bombnatt” (1995). Texterna ovan är samstämmiga. Läsaren kan därför känna sig trygg vad beträffar sanningshalten.

Boken gavs ut i Tyskland 2002 men kom i Sverige först 2008. Hittills har den endast recenserats i en handfull svenska tidningar. Det tycks vara ett ämne som helst inte ska beröras – att kritisera England är känsligt. Bo-Inge Andersson vid SVT till exempel karaktäriserar boken och dess ansats som vidrig.

Den Sverigeaktuelle engelske historikern Sir Ian Kershaw har i en intervju i tidskriften Stern förklarat att anfallet mot Dresden var helt i sin ordning och inget som kan kritiseras. I England har boken fått ett frostigt mottagande.

Det är en för svensk publik föga uppmärksammad sida av de allierades krigföring som redovisas trots Lindqvist med fleras tidigare ovan nämnda skrifter. En i och för sig osmaklig jämförelse med hjälp av siffror konkretiserar ämnet. Bombningarna av den engelska staden Coventry skördade 586 dödsoffer, bombningarna av holländska Rotterdam cirka 850 och Blitzen över London september 1940 – maj 1941 sammanlagt runt 14 000. Det engelska anfallet på Hamburg krävde å sin sida minst 45 000 döda och samma höga siffra gäller Dresden.

Förstörelsen av Ruhrdammarna som skildrats i böcker och filmer och getts pojkäventyrets framtoning med studsande bomber kostade genom dränkning tusentals civila livet, däribland ett stort antal krigsfångar. Churchill beordrade sitt flygvapen att utföra angrepp med mer än 100 000 dödsoffer för att knäcka hunnerna som tyskarna kallades i England. Han ville också bomba Tyskland med mjältbrand.

Under krigets slutskede släppte de allierade loss vad som i Tyskland fick namnet Tiefflieger. Det var jaktplan som gick ner på låg höjd och besköt allt som rörde sig. Skolbarnen behövde inte gå till skolan när Tiefflieger var i farten.

För svensk räkning kan det vara av intresse att påminna om att engelsmännen företog två räder mot Röda Korsets högkvarter under aktionen med de Vita bussarna. Aktionen ägnade sig åt att rädda nordiska koncentrationslägerfångar. Räderna företogs endast veckor före krigsslutet.

Tyskarna saknade tungt bombflyg. De använde lätta bombplan för samverkan med markstridskrafterna. Vid räderna mot England deltog i genomsnitt 160 tvåmotoriga bombplan medan de allierade räderna bestod av många hundra stora fyrmotoriga plan. Inte sällan satte engelsmännen in över 1 000 bombare i anfallen. Dödstalen vid enskilda engelska räder översteg flera gånger de sammanlagda förlusterna under Blitzen.

Vid krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg efter kriget togs inte krigshandlingarna i luften upp. Sir Arthur Harris som ledde bombkriget har hedrats med ett monument i London medan hans uppdragsgivare Churchill förlänades Nobelpriset 1953 – dock inte fredspriset.

Bokens författare Jörg Friedrich är historiker. Han har tidigare undersökt nazistiska förbrytelser. Med ”Branden” ställer han etablerade sanningar på huvudet vilket mer än 60 år efter krigsslutet inte är för tidigt. Han har medverkat i ”Encyklopädie des Holocaust” och kan inte rimligen misstänkas för att gå dunkla revisionistiska ärenden. Boken är 550 sidor tjock och försedd med en diger notapparat. Alla uppgifter beläggs med källhänvisningar.

Lite tungläst kan det bli ibland beroende dels på det synnerligen förfärliga ämnet och dels den långt drivna detaljeringsgraden. Det skulle i så fall vara mitt enda negativa omdöme.

Styrkan med denna publikation är att den borde bidra till att försvåra/omöjliggöra ett kommande krig. När även goda stater bär sig åt som visats går ingen säker! Även solen har fläckar!

P.S. Svenskarna bör vara tacksamma mot Per Albin och samlingsregeringen som manövrerade nationen förbi krigets hemskheter i stället för att som på senare tid kommit på modet att hacka på dem för feghet under kriget. n

 Olof Hirn

Mer läsning

Annons