Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om en mästerförfalskare i tiden

/
  • Skamlöst underhållande. Carl-Johan Vallgren tillåter sig att ha roligt i sin nya roman ”Kunzelmann och Kunzelmann”.

I min bok förlåter underhållningsvärdet mycket.
I Carl-Johan Vallgrens comeback efter ”Den vidunderliga kärlekens historia”, monsterklossen ”Kunzelmann och Kunzelmann” på 534 sidor, flödar underhållningen fram, sidorna dryper skamlöst av den, och således är mycket förlåtet.

Annons

Vallgren, nu etablerad i den svenska författareliten, kanske med denna roman har tillåtit sig att ha roligt, ett litterärt grönbete efter att ha ägnat år åt att samla prestigepoäng med skrifter som ”För herr Bachmanns broschyr”.

Romanen följer far och son Kunzelmanns öden, och inleds med att slyngeln Joakim (Vallgren kallar boken för en ”skälmroman”) reser till faderns begravning och upptäcker att hans arv, en stor konstskatt, blott består av förfalskningar.

I två tidsplan får vi sedan följa dem. Mästerförfalskaren Viktor Kunzelmann, som i Andra världskrigets Tyskland fängslas som homosexuell och sätts att förfalska brittiska pund, för att senare ta sig till Sverige där en framgångsrik karriär som konstförfalskare och konservator tar vid; och Joakim Kunzelmann, dryg frilansskribent som lever över sina tillgångar, vadandes i en gyttja av sprit, fimpar och tarvligt sex, med mc-gängens indrivare flåsande i nacken. För att reda ut sin prekära ekonomiska situation ger han sig in i kriminella kretsar, där han försöker sälja smulorna av sitt förfalskade farsarv.

Det är lätt, för att inte tala om frestande, att se spår av den mediala bilden av Carl-Johan Vallgren i Joakim Kunzelmann, mannen som näst efter Björn Ranelid har landets mest provocerande författarporträtt (där blicken bakom solglasögonen ger intryck av att han är sekunder från att förföra ens flickvän) men även formuleringar lika sylvassa som snibbarna på hans skjorta.

Bäst i romanen är den historiska delen, som får mig att tänka på Michael Chabons ”Kavalier och Clays fantastiska äventyr”.

Den andra delen påminner mer om en litterär Lundell-spya över den svenska samtiden, med obligatorisk dokusåpadissning och en föraktfull fnysning mot ytligheten i dagens kultur, formulerade av Joakim Kunzelmann då han samtidigt krälar och svävar överlägset under och över oss andra. I dessa bitar är romanen som mest underhållande, även om det finns en kyla som från smutsig snö i allt vad huvudpersonen tänker och företar sig. Då är fadern Viktor inte bara en mer sympatisk men också mer intressant romankaraktär, när han våndas över förfalskningarna i sitt liv, de konstnärliga och de privata då han är nödgad att smyga med sin homosexualitet.

”Hans största, och kanske enda, talang som student hade varit hans känsla för vad som låg rätt i tiden”, skriver Vallgren om sin yngre huvudperson, en beskrivning som av elaka tungor skulle kunna användas om Vallgren själv.

Han är mer begåvad än så, men det hindrar inte att det finns en sanning i Zeitgeit-känslan hos honom, ty romanens tema är kopiorna, förfalskningarna, plagiaten – hela vår samplingskultur.

Stundtals blir Vallgren kanske lite väl föreläsande om ämnet. I synnerhet när romanfigurerna i dialog för temat på tal. Men i själva berättelsen, om mästerförfalskaren vars verk var så diaboliskt skickliga att de blev en konstform i sig, finns en tidsandans puls som dunkar romanen igenom. n

Mer läsning

Annons