Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om ett enda långt lidande

/

Under 1600-talet fanns det personer som trodde att de var vargar, att deras kroppar var gjorda av glas eller att de var prinsar. En dåtida läkare gav tillstånden namnet melancholia metamorphosis.

Annons

Det talas om vargmän och glasmän ända in på 1700-talet och de tillhör de märkvärdigaste personerna i ”Melankoliska rum”, idéhistorikern Karin Johannissons berättelse om melankolins historia. Den är behändigt indelad i tre delar, förmodern, modern och senmodern.

Tonvikten ligger på att det psykiska lidandet under historiens lopp har skiftat, både dess diagnoser och uttryck. De har, på både individuell och kollektiv nivå, formats i ett socialt och historiskt sammanhang. Under olika perioder har vissa känslouttryck accepterats, uppmuntrats eller förskjutits, men det finns naturligtvis en kontinuitet. Utbrändhet är exempelvis inget nytt fenomen.

Hela undersökningen utgår från ett minst sagt tidsbundet melankolibegrepp, det freudianska, som definierar melankolin som ett uttryck för en förlust av något som man inte vet vad det är. Johannisson vill utforska melankolin som levd erfarenhet, inte som teori och myt.

Begreppet är så brett att det fångar allt som döljer sig bakom melankoli, acedia, ennui, mani, ångest, utbrändhet och depression. Johannisson gör anspråk på att förstå det mesta, även om känslornas innehåll, men menar att exempelvis glasmannen är obegriplig för oss. Någon som varit psykotisk skulle, gissningsvis, vara mindre tvärsäker.

Det intressantaste spåret är mönstret att männens och överklassens känslor och känslouttryck accepterats mest och tillmätts störst betydelse. Det finns massivt stöd för att kvinnor tidigare lidit i det tysta. Idag får de mycket oftare lågstatusdiagnosen depression än män, och enligt Johannisson väljer de, omedvetet dessutom, att uttrycka sitt lidande stereotypt kvinnligt genom passivitet.

”Melankoliska rum” är en samtidskommentar och tydligt värderande. Sylvia Plath och Virginia Woolf finns naturligtvis med, men de kända männen dominerar – Baudelaire, Nietzsche, Proust, Woody Allen med flera. Vår tids enorma sug efter kreativa genier är kanske inte lika könsdiskriminerande, men de som inte kan uttrycka sitt lidande produktivt är ett samhällsproblem.

En av Johannissons främsta källor är litteraturen. Hon anser att den är pålitlig eftersom den inte är skapad, men återskapad erfarenhet. Att litteratur är återskapad erfarenhet är i en bemärkelse en truism, men författare är inga sanningsvittnen. I ”Melankoliska rum” finns ett tydligt sug efter fiktionens frihet.

Vår tids lidande, dess fantasilösa uttryck och torra språk betraktas med ironisk blick. Mer bekymmersamt är att Johannisson är ganska okunnig om modern psykiatri. Den bör sannerligen granskas, men den räddar också liv. Obehandlade ger vissa psykiska sjukdomar bestående skador i hjärnans vävnad, alldeles oberoende av vad kulturen föreskriver.

Neurobiologin bekräftar rentav många av Freuds antaganden, och Johannisson tycks inte förstå i vilken utsträckning hennes perspektiv är en integrerad del av den moderna psykiatrins förklaringsmodeller och behandlingsmetoder.

Johannisson är lärd, engagerad och spirituell. ”Melankoliska rum” är oerhört fascinerade, uppslagsrik, fantasifull och tankeväckande, men som samtidskommentar har den stora brister. Att ställa diagnoser på hela epoker är en samtida besatthet, men ett vanskligt företag.

Mer läsning

Annons