Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om hånet mot starka kvinnor

/

Annons

Om författare framkallade samma vilda folkmassor framför kravallstängsel som pojkband, hade Marie De Gournay, huvudperson i Jenny Diskis nya roman, stått längst fram och gråtit hysteriskt.

Idolen är Michel de Montaigne, mannen som uppfann essän som litterär genre. Marie De Gournay växer upp i en adelsfamilj på obestånd, en dammråtta i biblioteket på slottet som slukar allt i bokhyllorna och som lär sig själv att läsa latin. Men ingenting i bokhyllorna slår upplevelsen av att läsa det nya litterära namnet på allas läppar, vars essäer Marie får av en släkting som, till skillnad från den inskränkta modern, uppmuntrar hennes intellektuella ambitioner. Montaigne talar till henne, såsom bara, säg, Justin Bieber kan tala till ett tonårshjärta. Hennes läsning pendlar mellan beundran och besatthet.

Drömmar om det otänkbara börjar koka i hennes hjärna – att själv, som kvinna i senrenässansen, bli författare. Ja, inte bara det, ty Marie åstundar att bli Montaigne själv.

När hon möter idolen hugger hon sig själv med en hårnål för att visa sin dyrkan, och för att lugna den hysteriska flickan går Montaigne med på att hon får bli hans fille d’alliance, andliga dotter. Helst av allt vill han att hon ska försvinna från hans åsyn så fort som möjligt.

Detta infall, att göra henne till andlig dotter, stiger Marie åt huvudet och förändrar hennes liv, när hon tar denna nick från sin hjälte som en bekräftelse på sin egen begåvning. Bit för bit tar hon över hans litterära arv, blir hans förvaltare.

Få kvinnor i litteraturhistorien har bespottats så som Marie De Gournay (i paritet med Sapfo), även om hennes rykte har putsats upp av sentida feminister. Jenny Diski utgår från den historiska personen i en annars fritt fantiserande roman, vars titel ”Till den skrivande kvinnans försvar” antyder en upprättelse av Marie De Gournay.

En sådan roman hade varit mindre intressant att läsa, för även om försvarstalet är en del av romanens DNA, gör Diski sin huvudperson till en mer komplicerad varelse, som är lika löjlig och frånstötande som hennes samtid utmålade, men i denna ganska påfrestande personlighet hittar Diski de försonande dragen.

Marie De Gournay är pompös, arrogant, en föga originell skribent som högljutt torgför sina mediokra tankar. Men som läsare imponeras man också av hennes eld, benhårda vilja och självförtroende i den själsliga skittunna som den bildade omgivningen placerar henne i, alltmer marginaliserad och allt fattigare.

Diskis roman om ojämlika relationer – inte bara Marie och Montaigne, utan även Marie och hennes tjänarinna som ser mer nyktert på sin matmors talang än vad hon själv förmår – är skriven med Montaignes kyliga stilkänsla, en komplicerad text med otaliga brunnar att dyka ner i. Romanen lyfter också locket på denna skittunna i dag, när den skrivande och bildade kvinnan har blivit en självklarhet i salongerna, men där föraktet alltjämt pyser fram mot starka, smarta kvinnor som tar sig ton. Jag tror inte att en kvinnlig ledarskribents inkorg, exempelvis, skiljer sig så mycket från hånflinen bakom Maries rygg.

Mer läsning

Annons