Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oss gubbar emellan

/

Pär Lernström och jag är kär i samma sak. Vi älskar gubbar. Kanske är vi båda också gubbar, eller åtminstone på god väg att nå målet.

Annons

Hans ”Gubbe – a lovestory” inleds fint, med ett minne från där hela denna gubbkärlek började, som barn hemma hos morfar. Tyvärr faller den efterföljande analysen likt en broddlös gubbe på hal is.

Men idén är bra, att skriva en bok om fenomenet att gubbar numera förekommer i späd postpubertetsförpackning, att finnar lika väl som rynkor kan utgöra gubbens yta. Vi unggubbar trivdes inte att klä oss som tonåringar ens när det begav sig, och vi vill absolut inte göra det vid den mogna åldern av 30 år.

Lernströms analys stannar i ett slags cirkelresonemang, som konstaterar att gubbtrenden finns för att det finns ett gubbmode, och djupare än så tränger han inte ner i sitt ämne – istället ägnas resten av boken åt diverse gubbtest och intervjuer med favoritgubbar som Jan Guillou och Roy Andersson.

Men varför vill vi bli förtida gubbar? En första invändning finns redan i den meningen, för bara sedan 40-talisternas envisa vägran att växa upp – med en alltmer utvidgad tonårstid som har expanderat i takt med deras midjemått – har det varit förtida att vilja skapa sig en värdig vuxentillvaro i tjugoårsåldern. Att som 25-åring bära hatt och fickur kan te sig överdrivet, men i den av tidsandan uppmuntrade infantiliseringen är en överdriven gubbighet en lättförståelig kontratrend, en protest som hytter med käppen. Med en skyhög ungdomsarbetslöshet och nästan lika många mambos, är det heller inte konstigt om några unggubbar i sin klädsel måste stryka under att de inte längre är barn.

En av gubbarna, skribenten Johan Hakelius, vill inte låta sig intervjuas om sin gubbighet, och har istället skrivit en krönika som avslutar hela boken där slutklämmen lyder: ”Jag nöjer mig med att slå fast att jag är en varm anhängare av att människor inte förblir tonåringar – mentalt, i sitt sätt att klä sig och sitt sätt att uttrycka sig – livet ut. Bara amerikaner tror att det är en skam och en tragedi att växa upp. Kanske är det en gubbig ståndpunkt. Då får det väl vara det, då.”

En stor del av boken ägnas åt att definiera olika gubbtyper: Mysgubben, pratgubben, antigubben, njutgubben, stilgubben … Nyanser av alla passar in på mig, men i synnerhet surgubben under läsandet av den här bokens demolering av ett gott uppslag.

Mer läsning

Annons