Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Otroligt!

/

Annons

Tolvårige Ren har liksom alla andra lusiga, ständigt hungriga oäktingar och föräldralösa i hoplappade kläder på barnhemmet i Sankt Antoniusklostret en enda dröm: att bli adopterad. När en farmare kommer för att välja ut en lycklig vinnare radas hittebarnen upp på klostergården. Farmaren fastar för Ren, men får se en vämjelig skinnflik istället för Rens vänsterhand. Den stympade blir bortvald.

Upptakten till amerikanska Hannah Tintis romandebut ”Den gode tjuven” är tragiskt hopplös i bästa, tårdrypande Dickens-anda. Romanen utspelar i mitten av 1800-talet i nordöstra USA där katoliker behandlas som spetälska av den protestantiska majoriteten. Längst ned i hierarkin: hittebarnen som bidar sin tid mellan prygel och sensmoraliserande psalmläsning, ”Det är bättre att ty sig till Herren än att lita på människors hjälp”.

Så en dag infrias, givetvis, Rens högsta dröm när den vältalige Benjamin Nab uppsöker klostret och hävdar att han är Rens storebror.

Det ljuva livet utanför klostret blir ingalunda en ombonad dans i hemmets härd. Nab visar sig vara en professionell lögnhals, lurendrejare, bondfångare, därtill efterlyst brottsling som tillsammans med den försupne bedragaren Tom lurar sig fram genom tillvaron. Rens uppgift: att tigga pengar med hjälp av sin ynkliga handstump.

Länge är ”Den gode tjuven” huvudsakligen en gripande berättelse som med fin, bitvis drastisk humor skildrar ett barns brutala uppvaknande i en cynisk värld. Men när trion beger sig till gruvstaden North Umbrage – för tjäna pengar på att gräva upp färska lik åt en vetgirig så kallad läkare – tar romanen gradvis, nästan omärkligt, en oväntad, lika sago- som mardrömslik vändning.

Trion tar husrum hos jättelik änka som hör illa och därför alltid skriker (i VERSALER!). Hennes bror, en världsfrånvänd dvärg, bor på taket och kryper varje natt ned genom skorstenen för att hämta mat. Den tidigare gruvstaden är numera en gigantisk kyrkogård. Gruvan rasade samman och begravde alla arbetare levande. Nu styrs staden av den vedervärdige despoten McGinty som byggt en råttfällefabrik där unga, ogiftbara flickor slavar för nålpengar.

Pö om pö inför Hannah Tinti alltmer fantastiska element och otroliga fantasifigurer i berättelsen. Ett av de uppgrävda liken vaknar till liv igen och blir som ett frankensteinskt monster Rens bäste, mest trogne vän. Den tidigare så handfasta, realistiska berättelsen glider in i sagans värld.

Det är rasande skickligt skrivet. Som alla goda historieberättare vet Hannah Tinti att mindre är mer. Det osannolika kräver ordenligt nedskruvade ambitioner, genomskinlig, närmast saklig prosa och försiktiga, gradvisa förskjutningar. Och gärna smått bisarr humor. Som novellist har Tinti redan bevisat att hon behärskar det övernaturligas raffinerade dramaturgi.

Genom ”Den gode tjuven” framstår den verserade lögnaren Benjamin Nab som författarens alter ego. Men den inledningsvis så naivt godtrogne Ren visar sig vara en läraktig elev. Han räddar sig till slut genom att fullända den ädlaste av konster: att dra en riktig skröna.

”Den gode tjuven” är en rik och engagerande, fantasifull och förunderlig roman som samtidigt lyckas gestalta själva berättandets magi. Och lyssnadets.

Ingen historia blir övertygande om inte läsaren också förmår att, ja, vågar förtrollas. Tro på det otroliga.

Jag tror gärna på Hannah Tinti. 

 

Mer läsning

Annons