Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Outhärdligt

/

Det är så otäckt och outhärdligt hela tiden, i knappa trehundra sidor, att läsningen av Sofia Rapp Johanssons nya roman antingen måste ske i intervaller eller med huvudet halvt bortvänt från hemskheterna.

Annons

 Jag prövar båda läsarterna, men den är svår att lägga ifrån sig och att välja att inte se är ju precis det brott som begås gång på gång i den här berättelsen.

Precis som den uppmärksammade debuten ”Silverfisken” handlar ”Tills skulderbladen blivit vingar” om barns utsatthet. Om sjuåriga Sofia – Fija – som tillsammans med sina tre småsyskon skickas mellan fosterhem, institutioner, en opålitlig styvfar, dryckesglada farföräldrar och en missbrukande mor.

Man tappar snart räkningen på hur många gånger de slussas runt, hur många gånger hoppet tänds och släcks igen. Och släcks gör det alltid, här finns inte tillstymmelse till några happy endings.

Fija utsätts för alla tänkbara övergrepp (detsamma gäller hennes syskon), och med sig har hon den ständiga bundsförvanten Knuff, en hårdhudad, smal och stark tjej som bara finns i Fijas värld. Knuff är bästa vännen, men också den hårdaste kritikern som tvingar Fija att skära sig för att ta kontroll, att kräkas upp den goda maten när hon äntligen får någon.

Om Fija inte är smal kommer hennes mamma aldrig att vilja ha henne tillbaka. Fija är barnet som är sin egen hårdaste domare, en smärtsam påminnelse om hur skuldtyngda utsatta barn ofta är.

Här finns en hel vuxenvärld, som i alla led sviker och förstör, blundar och trasar sönder. Är det verkligen så här det går till? Finns där inga fosterfamiljer som är bra, som vill gott? Det vet jag ju att det gör, men Sofia Rapp Johansson är inte generös med att skänka hopp åt sina läsare.

Ändå är detta inte en svartvit bild om rätt och fel, offer och förövare. Det allra otäckaste med ”Tills skulderbladen blivit vingar” är nog hur den svåra frågan om varför det inte blir bättre, varför sanningen inte uppdagas, gnager sig in i läsaren och stör.

Spontant vill man förstås skrika att det är de vuxnas förbannade plikt att se och förstå. Men Fijas oändliga kärlek till sin mamma gör att hon uppfinner strategier för att dölja och försvara, inte bara moderns beteende utan också fosterfamiljernas. Det är faktiskt inte bara en gång jag blir förbannad på den lilla flickan – men säg nåt då!

Det är i denna skildring av hur en liten flickas inre logik kan förstöra så mycket för henne själv, som Sofia Rapp Johanssons roman blir som mest angelägen och olidlig. För frågan om hur mycket fördolt man faktiskt kan begära att någon ska få syn på är vansinnigt plågsam att ställa sig. Och ”Tills skulderbladen blivit vingar” lämnar inga svar.

Therese Eriksson

Mer läsning

Annons