Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överskattad?

/
  • POSTUMT HYLLAD. Roberto Bolaño dog 2003 och nu översätts hans böcker och hyllas världen över. Även författarskapets mindre romaner översätts, och nu ges ”Amulett” ut på Bonniers.

Annons

Att dö kan som bekant vara högst lukrativt, även om den avlidna inte får njuta frukterna av sitt karriärdrag. Förlåt en vanvördig inledning, men frånsett den mänskliga tragedin finns det en fascination inför den döda författaren eller konstnären som ger deras produktion ett skimmer. Hur många gånger har vi inte hört någon ställa frågan om Stieg Larsson hade blivit lika framgångsrik levande?

Roberto Bolaño avled 2003, och alltsedan dess har hans stjärna stigit. Han såg sig själv främst som poet, men det är för den postuma romanen ”2066” som han har nått ett världsrykte. Nu översätts hela hans författarskap, där svallvågorna efter ”2066” för med sig de mindre romanerna i författarskapet.

Jag har inte läst ”2066”, och romanen har skavt i mitt samvete som en av de böcker som bör läsas, någon gång, och med ”Amulett” – knappt 200 sidor – trodde jag mig ha hittat en munsbit av författarskapet att provsmaka, i väntan på skrovmålet.

Romanen är samtidigt gränslös och mycket geografiskt begränsad, ja faktiskt inspärrad på en toalett. Auxilio Lacouture, ”den mexikanska poesins mor, poeternas mamma”, är den enda som finns kvar på den humanistiska fakulteten på ett av Mexiko Citys universitet när armén stormar 1968. I nästan två veckor sitter hon gömd, hungrig och utmattad, endast med en lyriksamling som sällskap, och hennes medvetande strömmar såväl bakåt som framåt i tiden.

Den tandlösa Auxilio ströjobbar vid universitetet, lever bohemliv med de betydligt yngre poeterna, ligger med någon av dem då och då men är i huvudsak en surrogatmodersfamn. En av poeterna i kretsen kring henne är Arturo Belano, en förklädd Roberto Bolaño som smyger sig in i sin egen roman. Auxilio Lacouture var en bikaraktär redan i hans ”De vilda detektiverna”, men här står hon helt i fokus och allting som sker utgår från hennes hjärna.

Bolaños egentliga ämne är den massaker som sedan följer på hundratals studenter och andra demonstranter när regimen kväser upproret, en scen som nästan i hägringens form avslutar romanen.

Men författaren skriver sig runt ämnet, med följd att känslan av ett stort hål finns i kärnan av texten, i synnerhet för läsare (jag tillhör själv den skaran) som inte är inlästa på den latinamerikanska historien. Kvinnoporträttet av den undfallande Auxilio hade varit svårt för en svensk manlig författare att undkomma med.

Bolaño-hypen gör mig också förundrad när jag läser de klumpiga meningarna i hans prosa, och med tanke på att det är samma översättare (Lena E Heyman) som i ”2066” kan det inte bero på att den svenska språkdräkten är undermålig.

Men jag ser också skymten av ett författarskap vars upphöjning jag kan förstå, som i Bolaños självklara tro på litteraturens kraft, en övertygelse som inte är lika stark i amerikansk och europeisk litteratur som lider av självtvivel.

Mer läsning

Annons