Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På krypens sida

/
  • X-POET. Aase Berg är numera gävleborgare. Hennes ”Liknöjd fauna” recenseras av Anne Brügge som hittar en  ”rasande rolig och bitande ironisk” poet.

Sopp torsk. Dagg mask. Särskrivning kunde vara ett motto hos Aase Berg. Ni som hatar eller skrattar åt särskrivning, läs ”Liknöjd fauna” och fundera litet på varför!

Annons

Aase Berg, poet och kritiker bosatt i Njutånger, låter en flock hönor särskriva. Det blir en språklig markör, inte bara för klass och mobilburen ungdom utan för uppror mot regler och tom retorik. Hönorna försöker sig på politik och stavar fel: Katgorsera, antprenörskap, bhöfs. ”Vår Människo Syn går ut på att vi ska behandla hjur ordentligt.”

Hönorna vill gott men är likväl smått löjliga, som en kacklande Maud Olofsson. Jodå, hon finns med i boken, men hönsen konstaterar också att ”Du finns inte mer”.

Är dessa hönor feminister? De betackar sig ordrikt i en allians: ”Vi vill samtidigt framhärda att vi inte är av honkön. Vi laborerar med hierarkier, alltså är vi män. Avser även på tuppen, överbuffelhavare vidnämnd Pege.” Aase Berg är både rasande rolig och bitande ironisk och ibland vet man inte säkert på vems sida hon står, utom på de minsta krypens.

Aase Berg har som ingen annan skrivit dikt om graviditeter, förlossningar och livet med legobitar. Hon har gjort mammapoesi i kubik, köttig, lycklig och fylld av både ångest och ansvar för mänskligheten. Den bild av mammalivet hon ger är raka motsatsen till idyllen i en tacksamhetens antologi från 1945 som jag hittade i mitt barndomshem. Olof Lagercrantz var redaktör för ”Dikter om mor och barn” och han valde bidrag av män, män och män plus Edith Södergran. Kanske var boken tänkt som en knuff tillbaka in i hemmets idyll efter en krigstid då kvinnor mobiliserats till bilkörning och kantiner.

Att Aase Berg nu ägnar sig åt faunan är egentligen inget ämnesbyte och inte heller bara en följd av flyttningen till hälsingeskogen, även om Njutångers skidstadion är nämnd, liksom nationalgrisen i Sveg. Man kan hitta ett spår till Glada Hudik också, i frågan om hönorna är deprimerade eller bara normalverksamt konstiga.

Debutboken ”Hos rådjur” (1997) rymde både rävar, sälar och fåglar. All hennes dikt har med näringskedjor att göra. Människan är ett av djuren i en värld där ingen förstår varandra men alla umgås, som det står på omslagsfliken.

Men faunan i denna hennes sjätte diktsamling är mer som Kalle Anka, människor i fjäderdräkt. Ankeborg står dock stilla i sin tid, medan Bergs fauna står stilla i förvåning över vår tid: ”Jag tittar på naturen / Naturen tittar på mig.”

Naturen ser på sportande i Åre och på vår tro på Kamprad. Flygplanen, viktiga i samlingen ”Uppland” (2005) kopplas med maktsug. Invandrardebatten blir en del av hönsens Hack Ordning, ”vi tycker inte om dig men kan tänka oss att stå ut”.

Aase Berg har nu tagit ytterligare ett steg från ordlekar mot en språkligt vild samhällskritik. Från Lennart Helsing till Povel Ramel och Galenskaparna, från poesi till dramatik. Hon var bland de sex författarna från X-län i nätverket Bläck som skrev pjäsen ”Vi skulle ju handla”, om vad som hände med oss efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Hon kan vara redo för att stå på egna ben i dramatiken.

Mer läsning

Annons