Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paradoxer på killtidningsprosa

/

Går det att vara nostalgisk för någonting som utmålas som förskräckligt? Boken ”90-talet.se”, en laddning med ironiska blinkningar skriven på killtidningsprosa, är full av sådana paradoxer.

Annons

”Det är 90-talets fel att vi blev som vi blev”, konstaterar författarna, och den följande två hundra sidor långa upprabblingen av 90-talsskärvor ur populärkulturen – MacGyver, ”Rederiet”, skrikande modemljud, Ronny och Ragge, JAS-krascher, Helena Bergströms tvångsmässiga bröstblottningar, ZTV, ”Tuttifrutti”, Alla barnen-vitsar, Clintons cigarr, Håkan Mild, ”Joel-bitar” – är fylld av ömhet för det decennium som, enligt premissen, fuckade upp dem.

När ett decennium börjar är alltid omtvistat, men författarna placerar in 90-talets födelse nedanför de fallande betongblocken från Berlinmuren. Men sådana världshändelser var vi bara vagt medvetna om (ja, jag tillhör samma åldersgrupp som författarna).:

”Den enda mur vi hade koll på var Björnes som han skrev sitt namn på innan han gick in i sitt magasin.”

De unga herrarna bakom ”90-talet.se” är uppenbarligen kåta på att bli det nya Filip och Fredrik-fenomenet, och redan på första inandningen hinner de med ett par referenser till dem, bland annat deras ord för det gamla Sverige pre-Stenbeck: ”DDR-Sverige”.

Och det är här en annan av bokens paradoxer gör entré, en paradox som jag själv brottas med. För samtidigt som vi förfasar oss över det grå DDR-Sverige med två tv-kanaler och blåvittvaror från Konsum, och den anemiska utbudsbrist som härskade, förfasar vi oss över den smaklöshet som 90-talets uppluckring innebar.

Vi hade längtat efter något mer, men fick Gert Fylkings SM i lavemang och IT-äcklet Johan Staël von Holstein.

Mer läsning

Annons