Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paul Auster – en trollkarl utan trick

/
  • TOMT. I ”Sunset Park” har Paul Auster släppt sin postmoderna metafiktion. Inte mycket av värde återstår, konstaterar vår kritiker.

Paul Auster har lämnat bort den postmoderna trolleriboxen. I ”Sunset Park” är de litterära tricken få, i stället berättar han en rak historia om ett gäng ungdomar som i det ekonomiska mörkret ockuperar ett övergivet hus i Brooklyn.

Annons

Om romanen hade skrivits denna höst hade några av dem kanske deltagit i demonstrationerna på Wall Street också.

Den ekonomiska krisen märks även i Miles Hellers yrke, som bortstädare av människors kvarlämnade liv i de hus som de tvingats överge när skulderna kvävt dem. Han fotograferar resterna och arkiverar för framtiden. Miles Heller är en begåvad ung man, men han slummar i Florida, desillusionerad och tyngd efter att ha orsakat en olycka som dödade styvbrodern. När han förälskar sig i en kriminellt ung Lolita tvingas han att fly till hemstaden New York för att slippa undan lagens långa arm.

I det ockuperade huset som han bjuds in till bor tre andra kantstötta individer. Den sexuellt ambivalenta musikern Bing, överviktig och hemligt förälskad i Miles (jag har svårt att låta bli att se honom spelas av Zach Galifianakis i den fantasifilm som spelas upp under läsningen); Alice, doktorand med en avhandling som är på väg ingenstans i snabb hastighet; och konstnären Ellen som tvingas se sin kreativitet krackelera under tyngden av brödfödajobbet som mäklare.

Bekymren i rivningshuset vid Sunset Park, de där bekymren mellan ungdomen och en stadgad vuxentillvaro, stjäl mycket syre i romanen, men det är ändå konflikten mellan Miles och hans far och styvmoder som är romanens känslomässiga kärna. Trots den melankoliska tonen och fonden av en krisande västvärld, är ”Sunset Park” en solskenshistoria om försoning och andra chanser. Miles Heller ska resa sig ur sin förlamning, acceptera sin plats i världen och börja leva igen.

Låter det som en fattig summering? Skyll inte på mig, skyll på Paul Auster. Han har historieberättarens förmåga att hålla läsarens intresse vid liv, därtill skriver han en mer följsam prosa än någonsin, men när sidorna är på väg att rinna ut förbluffas jag av tomheten. Var det här allt? Även om ingenting tyder på det, finns alltid möjligheten hos Paul Auster att en fallucka öppnas i narrativet.

På så sätt står han alltid klädd i trollkarlscape, men när han ska dra fram den vita duvan ur den höga hatten blir explosionen blott en pys och duvan ligger kvar, vingbruten.

Fotnot: Recensionen avser det engelskspråkiga originalet.

Mer läsning

Annons