Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pehrson staplar fakta om USA:s förfall

/
  • AMERIKA SJUNKER. I en ny bok om USA decenniet efter 11 september, ger korrespondenten Lennart Pehrson dystra framtidsprognoser för supermakten.

Lennart Pehrsons bok om USA:s terrordecennium efter 11 september har lånat titeln från ett afghanskt ordspråk om utlänningars ockupation av landet, ”ni har klockorna – vi har tiden”, och sällan har väl tiden tickat så snabbt för USA som under den senaste veckan, när en allt skröpligare dollar runnit genom timglaset medan Obama och republikanerna käbblat om skuldtaket.

Annons

Håller tiden på att rinna ifrån USA? En oundviklig tanke efter att ha läst Pehrsons bok är att terroristerna vann till slut. Författaren har låtit dammet från de raserade tvillingtornen lägga sig, och i den nya värld som han tecknar är inte bara USA på en ekonomisk nedgång, utan även på ett moraliskt sluttande plan där de demokratiska värderingar som är kärnan i republiken har sålts ut med tortyr och medborgerliga inskränkningar i kampen mot undflyende skuggor.

Den största skillnaden när man lyssnar till det amerikanska offentliga samtalet före och efter 11 september, är att framtidsoptimismen, tidigare USA:s paradgren, har skadeskjutits. Stjärnbaneret fladdrar inte längre lika krispigt mot en ständigt klarblå himmel.

Första slaget: terrorattacken, som drog in landet i långa kostsamma krig i Afghanistan och Irak, en kvicksand till synes omöjlig att resa sig ur.

Andra slaget: Katrina, orkanen som krossade New Orleans och som exponerade en undermålig infrastruktur och rubbade medborgarnas bild av att det finns någon högre upp som kan komma till undsättning.

Tredje slaget: Wall Streets kollaps, som har tvingat många att lämna arbete och hem samt dragit upp ridån för ett samhälle som knarkar kredit – USA fick erfara den pinsamma känslan av stå vid kassan och få kreditkortet sönderklippt.

När George W Bush övertog Vita Huset efter Bill Clinton var statsfinanserna en spinnande katt, när han lämnade över stafettpinnen till Barack Obama dunsade de hårt mot skuldtaket. Krigen är bara en delförklaring. Medan tidigare krig, som de båda världskrigen, tvingade hela samhället att mobilisera, har kriget mot terrorn också det förts på kredit, och i stället för att efter 11 september mana till uppoffringar uppmuntrade George W Bush en shoppingyra. Samtidigt som guldet regnade över krigsmakten sänkte han skatten och intäkterna sinade.

En av bokens mest intressanta delar tar upp hur USA har förlorat sitt anseende runtom i världen efter den initiala sympatin efter 11 september, genom torterande av krigsfångar – med tv-serien ”24”:s Jack Bauer som galjonsfigur – och en hård cowboyretorik som har stänkt blod över landets image.

I nuläget ser det mörkt ut att kunna hitta en konstruktiv väg ut ur skuldgrottan. Den politiska mittfåran, där kompromisser och försiktiga handskakningar kan existera, har blivit neutronbombad. Ingen som försöker att andas där kan överleva politiskt, inte minst sedan Tea party-rörelsen har kidnappat det republikanska partiet och straffar dem som visar tendenser att vilja tillmötesgå Obama. Som statsvetaren William Galston, citerad av Pehrson, konstaterar: ”Om man definierar ’mitten’ i kongressen som överlappningen mellan de två partierna så har mitten försvunnit.” I ett politiskt låst brottningsgrepp rinner tiden ut för stormakten.

Lennart Pehrson har varit korrespondent i USA i 30 år, och en av styrkorna är att han har en hel karriärs perspektiv på sitt ämne. En liknande bok om, säg, Kinas eller Indiens utveckling hade varit lättare att skriva, eftersom läsaren troligtvis inte har lika stor kunskap om landet, medan vi svenskar får Amerika med bröstmjölken.

I pressens utrikesrapportering har jag alltid minst utbyte av rapporterna från USA, eftersom min inforadar dagligen scannar av inhemsk media; dessvärre kan jag inte säga samma sak om det kinesiska utbudet. Störst utbyte av ”Ni har klockorna – vi har tiden” har de läsare som annars bara nöjer sig med att följa Pehrsons rapportering i DN, som inte kastar sig över varje ny analys om imperiets fall av Fareed Zakaria i Time Magazine.

Annars är Martin Gelin den nya mediekelgrisen när det kommer till depescher från det stora landet i väst. Lennart Pehrsons sakkunskap är inte sämre, men han saknar Martin Gelins analys och förmåga att sätta detaljer i sammanhang. Den senare är mer en modern journalist, som inte räds att själv tolka och knyta samman trådarna. Den här bokens författare staplar fakta och man väntar förgäves på ett eget unikt perspektiv. n

Mer läsning

Annons