Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Platt om kommunistnostalgi

/
  • Ut i världen. Josefine Adolfsson har skrivit en roman om att längta efter varandras vardag. Svenskan Jenny romantiserar livet på Kuba, och Lill-Mario vill ha friheten i väst.

Josefine Adolfssons roman ”Farlighetslagen” skulle kunna placeras in i den ostalgiska genren, ordet som myntades för några år sedan – tänk filmen ”Good bye Lenin” – och som uttrycker ett slags hemlängtan till det kommunistiska öst.

Annons

Men Jenny styr istället västerut, mot Kuba, året är 1994 och världen skakar fortfarande av Berlinmurens fall.

På Kuba råder den Speciella Perioden, ett land som har amputerats från sin värdkropp och fortlever under knappa förhållanden. Där blir hon vän med Lill-Mario, och deras dialoger utgör större delen av texten. På så sätt är ”Farlighetslagen” nästan som ett manus för scen eller film, med endast korta scenanvisningar som länkar ihop replikerna. Dialogens platthet gör dock detta grepp tröttsamt.

Idén om den ömsesidiga idealiseringen av den andres vardag är en bra utgångspunkt. Jenny ser ett lättare liv på Kuba, Lill-Mario avundas den frihet som han bara kan fantisera om.

På så sätt är det en egen version av den eviga sanningen om gräsets grönhet på andra sidan staketet, men Josefine Adolfsson kan varken göra människorna eller undertexten levande.

Jag gillade hennes filmrecensioner i Nöjesguiden en gång i tiden och önskar att jag hade kunnat läsa ”Farlighetslagen” med samma intresse.

Mer läsning

Annons