Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pojkrumskramaren

/

Fredrik Strage har aldrig riktigt lämnat pojkrummet. När andra av landets mest ansedda popkulturskribenter, som Jan Gradvall och Kjell Häglund, har börjat skriva om vuxna ämnen, grottar Fredrik Strage ner sig i ännu en zombiefilm. Hans pojkrumskramande är på gott och ont.

Annons

När hans samlade artiklar nu ges ut, är det därför inte konstigt att den kanske bästa texten är en artikel om att växa upp som nörd, att sitta hemma och rita orcher istället för att uppleva den första skolgårdsfyllan. Det är en text med många kvaliteter, som med sin utanförskapsblick är talande för hela Strages journalistik. ”Man säger tönt, pluggo, sluggo, miffo eller cp. Men det betyder samma sak: att man sällan dansar tryckare och många år senare känner en ljuv kittling längs ryggraden när Dylan Klebold och Eric Harris går in på Columbine High i USA och dödar alla som är bra i gympa.”

Att läsa Fredrik Strages alster från tiden som knattereporter har inte annat än kuriosavärde, men de datumförsedda artiklarna ger snart bilden av att den entusiastiske skribenten med åren har fått ett drygare tonfall, när han har gått från att vara popkulturens padawan (lärling i ”Star wars”) till att bli dess mästare.

Texterna kommer främst från Dagens Nyheter, som under merparten av karriären har varit Fredrik Strages moderskepp, varifrån han har beamat ner sig med en aliens blick för nöjesvärlden, men också från nedlagda magasin som Pop och Bibel. Vissa artiklar av fråga-svar-karaktär hade jag kunnat vara utan; att 2009 läsa en artikel från 1999 om fotografen Terry Richardson har inte ens kuriosavärdet kvar. De daterade inslagen får ändå ibland relevans av de nyskrivna, självkritiska kommentarerna.

Förutom nördbetraktelsen, är ”Strage texts” klaraste kometer de artiklar som samlas under vinjetten ”Stockholm” från förra sekelskiftet, där Strage porträtterar livet på en nattbuss eller barpianister på ett sätt som för tankarna till Joseph Mitchells vardagsskildringar från New York i boken ”Up in the old hotel”.

Författaren Per Hagman har rivit av ett intetsägande förord, med den märkliga deklarationen att ”skojiga skribenter går det tretton på dussinet av”, en hord som Hagman gärna får visa upp en lista över. Men han har rätt i att Strage är ett stundtals roligt och kvickt sällskap, i enskilda formuleringar men också i hela vinklar, som när han ber om ursäkt för sin recension av filmen ”Arn” genom att betala tillbaka biljettpengarna till en publik som han anser sig ha lurat.

Vi vet sedan förut att Fredrik Strage i böcker som ”Mikrofonkåt” och ”Fans” kan avancera från bäst-just-nu-listandet, medieelitens utmattande positionering. Ofta är han emellertid fast i denna svärm av sarkastisk obegåvning (mediesnubbar och hipsters) vars surr skymmer hans talang. Strage är bättre än så.

Mer läsning

Annons