Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Polyfem förvandlad (1964)

Annons

Den vanliga författardrömmen om den stora, allomfattande boken, har då och då tagit konkret form i sinnevärlden. Då som tjocka, svårgenomträngliga volymer, typ Ezra Pounds ”Cantos” eller James Joyces ”Finnegans Wake”. Men den kan tydligen också rymmas mellan pärmarna på en tunn liten bok.

Willy Kyrklunds ”Polyfem förvandlad” är bara hundra sidor lång, men rör sig i rum över hela världen, i tid från antika mytvärldar till ”en nybyggd sovstad i det svenskigaste av Sverige”, och tematiskt över några av mänsklighetens stora frågor.

Det handlar till exempel om världen som samtidigt fix och föränderlig, om ödets gåtfullhet och, kanske, meningslöshet. Om åldrandet. Och om den punkt långt bort där världen uppfattad som resultatet av slump och världen uppfattad som resultatet av benhård kausalitet tycks sammanstråla och bli ett och detsamma.

Detta görs genom en prosa som öppnar sig för en uppsjö av olika röster och formella stilgrepp. Bland mina favoriter finns en älskandes katalog av uppfinningsrika adjektiv till sin tillbedda, uppstaplade på varandra: ”du stekelmidjade, du termitmynta, du fågelflodspladdrande, du höftsvällande, du bakdelsbehagliga…”.

När de två sedan smälter samman i själarnas och kropparnas förening illustreras det av att själva orden i texten allt mer dras ihop tills de mot slutet av sidan bara blir långa rader utan några mellanslag.

När den här boken kom ut 1964 lanserades den som roman, vilket tydligen väckte viss uppståndelse. Romanen var ifrågasatt av de formellt medvetna unga 60-talsförfattarna, som såg den som en trött och vanemässigt oreflekterad gammal genre.

Men Willy Kyrklund kan knappast ha gjort några unga avantgardister besvikna. Boken börjar och slutar visserligen med Polyfemos på klipporna, den stackars Kyklopen som Odyssevs lurade brallorna av och dessutom körde en pinne genom ögat på så att han blev blind. Men däremellan är den så full av disparata utsagor att beteckningen ”roman” nog mest av allt får ses som ett försök till att hålla samman alltihop.

Att läsa den kan ge något av den eufori som husmödrarna och familjefäderna i den svenniga sovstaden plötsligt och oförklarligt upplever mot slutet av boken: ”att leva med i allt detta som händer på vårt sällsamma klot, att leva med i detta mångfacetterade, ständigt skiftande, grymma, ljuva, pulserande liv som omspänner planeten; ja det är underbart, det är liv, det är lycka, all världens härlighet och tofflorna därtill.” n

Mer läsning

Annons