Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Problem med potensen

/
  • Farligt ute. Jan Kjærstad har skrivit om Norges mäktigaste man och hans anteckningsböcker från tonåren. En balansakt där författaren för fram romanens ”separata delar likt en servitör med tallrikar i händer och på armarna”.

Annons

Glöm Nobelpris-belöningar för skildringar av den rumänska minoritetsspråkserfarenheten, eller Augustpris för det psykologiska inträngandet i en nazistledare. Den mest svårslipade litterära diamanten är tonårsspråket; det är lättare att fånga hur marsianer pratar än tonåringar, för de senare har vi hört, vet hur de låter, men kan inte återge med de rätta nyanserna.

När den 56-årige författaren Jan Kjærstad skriver en uppväxtskildring om Norges mäktigaste man gör han det svårt för sig. Bara uppväxtskildringen i sig är en klichéfylld genre, och att berätta den i första person singularis, med den tonträff som krävs, är ett vågspel.

Hundra sidor in i ”Jag är bröderna Walker” börjar Jan Kjærstad att få ordning på språket, men fram till dess har jag stundtals svårt att hålla mig för skratt – fel sorts skratt – när han med typsnitt, överstrykningar, egna ord och andra typografiska effekter försöker prata kidsens språk.

Merparten av ”Jag är bröderna Walker” utspelar sig i 80-talets Oslo, men i ramberättelsens nutid har tonårspojken växt upp och blivit politiker, landets ledare, som under en kris (terroristhot?) hittar hopp i sina gamla anteckningar från ungdomen.

Efter en olycka vidgas hans värld, själva sinnesförnimmelserna, han får en helt ny styrka kallad ”W-potensen” som gör att han bryter sig ur sitt äggskal, blir initiativrik och vågar mopsa sig mot äldre. Denna effekt gör att romanen svävar fram som i en magisk realism, en meter ovanför den norska jorden. Huvudpersonen Odd Marius Walaker är en av Kjærstads arketypiska visionärer. Samtidigt som hans inre blommar, vattnat av W-potensen, får vi utforska hans omgivning och människorna som befolkar den: kärleken Mia, föräldrarna och deras kärlekslösa äktenskap, den sexfixerade vännen Simon, grannkvinnan som han åtrår, bombaren som spränger böcker i Oslos boklådor ...

En kort beskrivning gör inte rättvisa till Kjærstads myllrande romanbygge, han liksom balanserar fram dess separata delar likt en servitör med tallrikar i händer och på armarna.

Efter hand kan ändå ett mönster skönjas i anekdoterna och de till synes slumpartade delarna som berättas. W-potensen får honom att släppa hämningarna, initialt av godo, men snart urartar allt och kulminerar med ett sexuellt övergrepp på en flicka i kompisgänget.

En tolkning kan vara att Jan Kjærstad med denna tråd diskuterar gränsöverskridandet inom litteraturen och konsten. Den slutsats man då får dra är att detta gränsöverskridande, om det får fortgå okontrollerat, leder till fruktansvärda konsekvenser.

Samtidigt finns där också det sista hoppet. När Odd Marius Walaker som landets mäktigaste man ensam ska avleda krisen som nationen står inför, får han till slut vända sig till de gamla anteckningsböckerna. Endast där, i minnena från en tid när allt var möjligt, när optimismen galopperade och kreativiteten var ändlös, finns möjligtvis räddningen.

Mer läsning

Annons