Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Proust - ett seminarium i fickformat (om man har rymliga fickor)

/

Arbetarbladets Stefan Westrin blir nästan sugen på att läsa Proust igen.

Annons

Alltså, när man bläddrar i den här blir man nästan sugen på att börja läsa "På spaning efter den tid som flytt" igen. Om det bara inte vore för att den är så jäkla lång!

När jag läste den en gång i tiden tog det mig flera år. Större delen tog jag mig igenom när jag var föräldraledig med en ettåring. Jag passade på medan hon sov middag. Då hann man med åtminstone några av Proust berömda långa, vindlande meningar.

Men sen är ju omfånget en viktig del av vad "På spaning..." är också. Det är meningen att det ska ta lång tid. Själv har jag inte riktigt tålamod för att bulka tv-serier, men jag kan relatera till alla som berättar om dem på grund av Proust. "Hela säsong fem är egentligen väldigt seg, men man måste ta sig igenom det för att fatta vad händer i sista säsongen sen", säger de. Och så var det kanske lite i "På spaning..." också.

Boken blir ett parallellt universum, öppet att när som helst kliva tillbaka in i. Minns att jag gick och sparade de sista tvåhundra sidorna i flera år, bara för att jag inte ville att det skulle ta slut.

"En sommar med Proust" blir lite av ett kärt återseende med gamla bekanta. Om man inte läst boken antar jag att den kan fungera som en introduktion, eller som man säger på sportiska: "Uppsnack".

Projektet är ett försök att upprepa succén med "En sommar med Montaigne", en följetong i fransk radio som, utgiven i bokform, blev en bästsäljare.

"En sommar med Proust" började också som radio. Nio intellektuella behandlar varsitt ämne i författarskapet. Och det finns såklart mycket att avhandla.

Tiden förstås, som Proust tålmodigt försökte få fatt på, hålla fast och granska i sömmarna.

Humorn, som lätt förbises av allvarliga litteraturvetare.

Kärleken, som hos Proust alltid verkar dra sig bort ju närmare man kommer den. Längtan efter det ouppnåeliga, eller förlusten av en älskad: där manifesterar sig kärleken för Prousts romankaraktärer. När de väl fått vad de vill ha kan de inte längre för sitt liv begripa vad det var de åtrådde så mycket.

Och konsten, som enligt berättelsens Marcel ger människan möjlighet att "veta vad en annan ser av detta universum."

Genom konst blir ens värld mångfaldigad. Prousts romansvit är självt ett bra exempel på det.

Mer läsning

Annons