Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Psycho” som konstverk

/
  • Filmiska förebilder. Skräckthrillern ”Psycho” spelar roll i Don Delillos nya roman”Omegapunkten”. Steinar Bragis nya roman ”Kvinnor har ett scenario som är anmärkningsvärt likt rysarfilmserien ”Saw”.

Annons

Som roman skulle jag säga att Don DeLillos ”Omegapunkten” har problem, men om man istället väljer att se texten som en installation, vecklar den ut sig till ett rikt och mångskiftande verk.

”Omegapunkten” inleds och avslutas just med ett konstverk, en inre monolog som utspelar sig på Museum of modern art, i ett rum där Douglas Gordons verk ”24 hour Psycho” visas – Hitchcock-klassikern visad i en hastighet av två bildrutor per sekund. En meditation över tiden som leder över till romanens tunna intrig, där två män möts i öknen.

En av dem är Richard Lester, filosof som har dragit sig tillbaka efter en misslyckad sejour som krigsrådgivare åt Bush-administrationen; den andra är en ung dokumentärfilmare som vill göra en film om filosofen. En jämförelse med intervjufilmen ”The Fog of war” med Robert McNamara är oundviklig.

Även deras konversation saktas ner till två bildrutor per sekund, när DeLillo experimenterar med en prosa som förnekas all rörelseenergi. Filmaren försöker övertala Lester att ställa upp i dokumentären, och i deras samtal får filosofen lägga ut texten om kriget, med känslan av att varje ord är inkapslat i kåda. Han balanserar på en djupsinnighetens avgrund mot flummet, och säger saker som att han ville ha ett ”haiku-krig”. Karaktärerna är flortunna, som två spökidéer som delar en flaska whiskey på en veranda i öknen.

När Lesters dotter försvinner skiftar romanen tempo, och livets realitet rusar in i hans filosofiska resonemang som har frikopplat medvetandet från den mänskligt smutsiga verkligheten.

Don DeLillo är i den sena fasen av sitt författarskap lika outgrundlig som sin filosofiska romankaraktär, och från enorma ordkaskader som ”Under jord” har han kokat ner sin text till en punkt där bara skelettet återstår – sträva, utmejslade meningar och formuleringar, som skulpterade i sten.

Resultatet är en roman som hela tiden tycks vara på väg att lösas upp i intet, lika svårgreppbar som den teori om omegapunkten som framfördes av jesuitprästen och filosofen Pierre Teilhard de Chardin.

Sedd som ett slags installation öppnar den upp en fascinerande, rentav skrämmande, värld för läsaren, men som roman är den alltför eterisk. ”Psycho” som film har helt andra kvaliteter än ”Psycho” som konstverk i slow motion. Intrigens framåtrörelse tas över av detaljseendets brist på sammanhang. Bildrutorna visar samma sak, men filmen och konstverket är väsensskilda.

Jag undrar hur en DeLillo med bred pensel i handen hade porträtterat en av dessa krigets filosofer (som Paul Wolfowitz). Jag vill, helt enkelt, i en fåfäng önskan, läsa ”Omegapunkten” i en version som inte visar två bildrutor i sekunden.

Mer läsning

Annons