Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pytagoras, förklara!

/
  • Bernt-Olovs verktygsbod. En artikelserie där Sandvikenförfattaren Bernt-Olov Andersson botaniserar bland praktiska redskap i litteraturen.

Annons

Jag är inte ens en god amatörgeodet, alltså en som sysslar med jordklotets mätning, så jag ska väl kanske hålla tyst i frågan. Dessutom var jag inget direkt matematikgeni under skoltiden.

Men ogenerat frågar jag mig ändå: kan man verkligen beräkna olika vinklar med hjälp av Pytagoras gamla lärosats: i en rätvinklig triangel är summan av kvadraterna på kateterna lika med kvadraten på hypotenusan? Det där låter ju fortfarande oerhört komplicerat och vist för mig. Och Pytagoras var också den förste som ville kalla sig filosof, alltså ”vän av vishet”.

Men samtidigt påstod ju faktiskt ”satsfilosofen” att rättvisan var en kvadrat, eftersom den hade fyra lika långa sidor. Äktenskapet fick siffran fem eftersom han ansåg att den första kvinnliga siffran var två och det första manliga var tre. Och naturligtvis var alla udda tal de viktigaste, han var ju själv ett.

På 500-talet före Kristus ansåg man väl fortfarande att jorden var platt och med en fyrkantig eller en platt värld, blir ju det här med rätvinklighet förstås ganska logiskt. Men blir det verkligen logiskt med en rund jord?

Jag tvivlar inte på att det finns någon amatörgeodet som kan knäppa undertecknad på näsan och påvisa min oerhörda brist på kunskap i ämnet.

Det närmaste jag har kommit en vinkel är väl den anslagsvinkel som hänger på väggen hemma i verktygsboden. Jag kan inte säga att jag har använt så många flera vinklar än 90 grader som hantverkare. Vid 45 grader har jag använt geringslåda och någon enstaka gång en smygvinkel. Aldrig någonsin har jag använt vinkelmått, universalvinkel eller sexkantsvinkel. Mina erfarenheter av alternativa vinklar är alltså begränsad.

I regel har jag använt min anslagsvinkel till att kapa av en regel som sedan skråspikades fast i ett regelverk. Vi brukade gå till elektrikern och få två PVC-rör med olika dimensioner som vi sköt in i varandra. Med hjälp av dessa mätte vi sedan längden mellan överstycket och regeln på golvet. När längdmåttet fanns där på trävirket i form av ett litet blyertsstreck, var det dags för anslagsvinkeln.

Jag försökte alltid att vara så exakt som möjligt och drog därför ett tunt streck runt hela regeln, sida för sida tills de slutligen möttes.

Av någon outgrundlig anledning så möttes aldrig strecken exakt mitt emot varandra. Retfullt nog fattades det nästan alltid en halv millimeter. Jag undrar om filosofen Pytagoras skulle ha någon vettig förklaring till detta. Geodeterna får säga vad de vill, men det vete sjutton om inte detta fenomen har någonting med universums krökning att göra ändå.

av Bernt-Olov Andersson

Mer läsning

Annons