Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rappare tempo, tack

/
  • Romandebutant. Anna Schultze  penetrerar en dysfunktionell författarfamilj i ”Ge mig en människa”.

Anna Schulze debuterade för två år sedan med en fin novellsamling, ”Brist”. Nu återkommer hon med en roman på närmare fyrahundra sidor, ”Ge mig en människa”.

Annons

Det finns beröringspunkter mellan romanen och ett par av novellerna i ”Brist”. Liksom novellerna handlar den om dysfunktionella syskonförhållanden, något som tycks intressera författaren. Och det är hon inte ensam om, begreppet ”dysfunktionell familj” är användbart som beskrivning av många svenska romaner just nu. Det verkar ligga i tiden, även om det ju varit ett ständigt återkommande tema i litteraturen alltsedan Klytaimnestra mördade sin make Agamemnon och i sin tur blev dräpt av sonen Orestes på dottern Elektras uppmaning.

Fullt så kraftfullt dysfunktionella är sällan romanfamiljerna i dag utan mer smygande depressivt. Så är det med Schulzes författarfamilj i ”Ge mig en människa”. Författaren i fråga lär vi inte riktigt känna, för han har nyligen avlidit efterlämnande en änka och tre döttrar ungefär i åldern tio till tjugo år. Inledningsvis möter vi den sörjande familjen genom en – uppenbart inkompetent – litteraturdoktorand, som kommer för att bese den litterära kvarlåtenskapen.

Han tar rätt stor plats i början av romanen, men författaren tröttnar på honom och föser så småningom ut honom ur romanen. Att hon tröttnar har jag full förståelse för, men det är en litet onödig konstruktionstabbe.

Nå, systrarna lever vidare, och vi hoppar fram och tillbaka mellan tiden just efter författarens död och en nutid tjugo år senare, där äldsta systern mest ligger hemma och är rädd för livet, mellansystern missnöjt gnetar på med familj och arbete och är aggressivt misstänksam mot det mesta, medan lillasystern förgäves försöker etablera sig som både sångerska och dirigent. Träffas syskonen kommer de snart i luven på varandra. Änkan har heller inte fått till sitt liv.

Allt detta småelände tycks bero på den döde författaren, ständigt frånvarande eller avvisande under sitt liv men ändå i kraft av sin ställning i familjen och status som stor författare ett centrum kring vilket allt cirklat.

Dystert alltså och inga utvägar verkar finnas ur denna familjära maktlöshet. Schulze berättar åskådligt men i motsats till novellerna ganska omständligt. Många scener tenderar att upprepa vad man redan tidigare förstått, och även om nu både änkan och alla tre döttrarna är tappra rökare måste ju inte varje cigarrett redovisas.

Anna Schulze får gärna fortsätta att penetrera trist familjeliv, men jag hoppas hon gör det i litet rappare tempo nästa gång.

Mer läsning

Annons