Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rasande skickligt hypnotiserad av Keplers nya kriminalare

Läkaren Erik Maria Bark har svurit att aldrig mer hypnositera efter att ett hypnosprojekt på Karolinska sjukhuset tio år tidigare slutat i katastrof. Men så en natt ringer kriminalkommissarie Joona Linna med en vädjan: Bark kan kanske med hypnos rädda ett liv.

Annons

 

Inledningen till den i förlagsvärlden så omsusade kriminalromanen ”Hypnotisören”, den första i en planerad serie av debuterande pseudonymen Lars Kepler, är tämligen ordinär, rent klassisk. Splattersadistisk.

En familjefar har blivit bestialiskt mördad i Tumba utanför Stockholm. Sedan har gärningsmannen massakrerat resten av familjen. Modern, en femtonårig son och en femårig dotter har misshandlats med sällsynt, rent psykopatisk vrede; dottern är slaktad i två delar.

Trots hundratals kniv- och sticksår har dock sonen överlevt, djupt chockad. Kanske kan han genom hypnos minnas och identifiera mördaren och därmed rädda ett liv: hans vuxna, försvunna syster.

Så långt är det mesta välbekant. Men vad som inleds på klassiskt deckarmanér rör sig snart från genrens inmutade marker och utvecklas mot en alltmer originell, riktigt obehaglig psykologisk thriller.

”Hypnotisören” är otäck, spännande och fängslande men på ett sätt som skiljer den från kriminalromanens annars paradoxalt nog tryggsskapande famn: i en obegripligt grym värld kan vi i alla fall hålla vår pålitlige kommissarie i handen.

Visserligen är Hypnotisörens Joona Linna just sympatiskt klok och jordnära men det är Erik Maria Bark som är bokens centralgestalt. Barks redan vingliga liv – han knaprar flitigt piller som han skriver åt sig själv – börjar slira ordentligt. Frun överger honom.

Hypnotiserandet av tonåringen får ett grotesk resultat. Och Bark tvingas återuppleva hypnoskatastrofen tio år tidigare; berättelsens långa tillbakablick tillhör bokens mest fascinerande avsnitt. Och så försvinner Barks son.

”Hypnotisören” är en sällsam uppenbarelse: en svensk thriller på hög internationell nivå. Intrigen är smart, effektiv, överraskande. Berättelsen drivs skickligt, raffinerat och pulserande framåt. Stilen är skärpt, övertygande, nyanserad. Och författarens kunskaper i medicin och hypnos tycks vara lika initierade som solida. I förordet påstås att det i hela världen inte finns ”mer än en handfull fullödiga experter på hypnos med läkarkompetens”.

Vilket givetvis väcker frågan: döljer pseudonymen en läkare? Som rimligen redan publicerat böcker? Jag vill gärna tro det. ”Hypnotisören” är så helgjuten, stilsäker, förbluffande klockren. Knappast ett debutantverk.

Samtidigt är den första roman som jag omedelbart associerat till John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. Också den en (makalös) debut. Låt vara att Keplers saga är betydligt ondare.

Det var länge sedan jag läste en så genuint obehaglig roman; den bittra eftersmaken vill inte ge med sig. Men det beror inte på de bestialiska våldsskildringarna – samtida kriminalromaner frossar gärna i vidrigheter – utan på hur Lars Kepler tecknar världen: i svart, svartare, svartast. Likväl kan jag omöjligt lägga ifrån mig ”Hypnotisören”. Hoppas hela tiden på en ljusning. Uppenbarligen är jag naiv. Eller bara – rasande skickligt – hypnotiserad. n

Mer läsning

Annons