Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättvisans unkna salar

/

De svenska tingsrätterna var skrämmande unkna ställen, så sent som på 1990-talet. Unga kvinnliga notarier förväntades ställa upp på att bli klämda på. Personalfesterna var spritorgier. Om en dyngrak lagman därefter körde i diket blev följderna inga andra än en bra historia att dra efter snapsvisorna vid nästa fylleslag.

Annons

Beskrivningen återfinns i Tove Klackenbergs senaste roman ”Dömd på förhand”.

Klackenberg är själv domare och hennes romaner hittills har handlat om juristen Svea. Huvudperson i den nya boken är en tidigare bifigur, Monica Larsson som gör sin tingsmeritering i en liten håla där alla känner alla. Arkivdamm blandas med skvaller, viskningar och svetten från herrbastun i tingsrättens källare.

Mardrömslik stämning, verkligen. Såväl kvinnor som a-lagare syns dömda på förhand.

Monica Larsson porträtteras medvetet diffust. En uppsjö av komplicerade domstolstermer bidrar också till gåtfullheten. Tyvärr inte särskilt läsarvänligt.

”Dömd på förhand” har en helt annan karaktär än Svea-romanernas tydliga blandning av spännande rättsfall och knöligt privatliv (till exempel ”Självtäkt”).

Jag får känslan av förstudie, skrap ut skrivbordslådan och ett mystifierande grepp som inte fungerat.

Men varsågod, alla studenter på juristlinjen, här är nyttig bredvidläsningslitteratur.

Mer läsning

Annons