Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reporter som är fasligt nöjd med sig själv

/
  • Schulmans fiende nummer ett?. Johanne Hildebrandt är via sin huvudperson missnöjd med bloggare i romanen ”Förbannade fred” .

En av de första, vad jag kan erinra mig, romanskildringarna av kollisionen mellan journalister och bloggare bjuder Johanne Hildebrandt på i ”Förbannade fred”.

Annons

Den prisbelönta journalisten Sara Rydberg ska göra inslag från flyktingläger till en välgörenhetsgala, för att uppmärksamma konflikten i Darfur. Inför resan förfasar hon sig mest över att hon måste ha bloggaren Lena Runhag i släptåg, en i flätor förklädd Alex Schulman som har gjort karriär på att vara elak, och som, väl etablerad i finmedias vardagsrum, bytt image och blivit en snäll hundvalp med världssamvete.

En annan, anonym bloggare skriver kritiskt om resan och sågar Sara Rydberg. Där har vi en modern journalistskräck: att bli hånad på en blogg. Före bloggboomen kunde journalister lätt radera kritiska mejl, men nu har den kontrollen försvunnit. Med jämna mellanrum pyser bloggirritation över i spalterna, exempelvis hos Johan Croneman i DN.

Nåväl, Darfur visar sig vara ett elände som bara blir värre, när krig bryter ut och försätter det lilla tv-teamet i livsfara.

Parallellt får vi följa en afrikansk flicka som är på flykt, våldtagen och med risk att kastas ut från sin släkt, samt soldater i det svenska SSG-förbandet. Den fina välgörenhetsorganisationen visar sig ha ett ruttet innanmäte.

Johanne Hildebrandt är känd för sina rapporter från världens krigshärdar, och hon är mycket nöjd med sig själv för att hon vågar sig dit, enligt den mall som alltid används av korrespondenter som hånar kolleger som istället rapporterar från sina hjärnor bakom ett skrivbord. Om Jan Guillou:

”Guillou har ju inte varit ute på fältet i sådana här länder på årtionden, så det kanske inte är så konstigt om han inte har riktig koll på läget.”

Johanne Hildebrandt har inte så mycket roligt att rapportera från sin hjärna, att döma av hennes Aftonbladet-krönikor, men jag tycker bättre om henne som författare. Miljöskildringen är trovärdig, och man blir onekligen nyfiken på hennes källor rörande SSG-förbandet.

Hon skriver efter Liza Marklund-formeln – lönsam i reellt om än inte kulturellt kapital – i stycken som är för actionladdade (Darfur) och skvallriga (medie-Stockholm) för att hinna få den där trista smaken av pappersmassa som råder bland journalister som har blivit spänningsförfattare. Och till skillnad från dessa kolleger skriver hon kort, hårt nerskalat som ett tv-manus.

Mer läsning

Annons