Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Retorikernas bästa argument för att fimpa fläskfilén

/

Annons

Inte för att jag önskar Jonathan Safran Foer och Pelle Strindlund någonting ont, men jag hoppas att de drabbas av skadedjur. Inte av illvilja, som sagt, utan som ett experiment i hur långt deras djurkärlek sträcker sig – hur mycket mänskligt obehag som kan tolereras för att djurens intresse ska prioriteras.

Jonathan Safran Foer är romanförfattare, och en faktabok om köttindustrin kan te sig oväntad från hans penna, men om det är någon världskänd skribent som ska höja ett indignationens darrande pekfinger och rikta det mot de gulliga djuren som vi brutalt mördar, är det författaren som, enligt en kritiker, ”försöker skriva som en brådmogen 12-årig flicka”.

Vad Safran Foer beskriver i ”Äta djur” är inte ny kunskap, även om han påstår att ett omfattande researcharbete är grunden för boken. Andra har varit före med att skildra slaktfabrikernas fasor – det som är nytt är att Jonathan Safran Foer är en mediedarling, vars blotta namn kan få blodsplattret att stänka ner morgontidningens kultursidor, uppslagna intill tallriken med äggröra och bacon.

Att kunskapen inte är ny gör den inte mindre vedervärdig. Köttindustrin har mindre förbarmande över sina offer än vad filmseriemördaren Leatherface har i ”Motorsågsmassakern”, och Safran Foer målar upp scener av lidande och misär, med genetiskt modifierade djur som trängs på små ytor, vadande i liken av andra djur, dödsångestskrikande transporterade till slakterifabriker som inte så sällan misslyckas med att avliva dem på det löpande bandet ända fram till att de flås levande.

En slakteriarbetare kan på ett skift ta livet av drygt 2 000 kreatur, och vi vet alla att vi har dåliga dagar på jobbet. Redan i sin konstitution har djuren ett inbyggt lidande, avlade till köttklumpar vars ben bågnar under den egna vikten. Han kastar även dyngan i läsarens ansikte, de enorma bajsberg som köttfabrikerna får som biprodukt och som utgör ett miljöhot, likaså blottlägger han konsekvenserna av överanvändningen av antibiotika.

Anledningen för Jonathan Safran Foer – en av-och-till vegan under sitt liv – att börja rada upp sina obehagliga köttslamsor till frågetecken, är att han blev far till en son. Ingenting kan få medelklassens dåliga samveten att stiga mot ytan som när de blir curlingföräldrar. Vad ska vi lära lillen?

Hans första retoriska chockförsök, med toner av Swifts ”Ett anspråkslöst förslag”, är att introducera sin vovve George och med fejkad brutalitet föra ätande av hundkött på tal. En misslyckad provokation på mig; jag ser ingen anledning till varför hundkött inte kan vara mänsklig föda. Men Safran Foer är annars en effektiv polemiker, som här:

”Västvärlden är besatt av det fria valet och är antagligen tolerantare än någon kultur någonsin varit mot personer som väljer att äta avvikande, men ironiskt nog kan den minst nogräknade allätaren – ’Jag är inte kräsen, jag äter allt’ – te sig mer finkänslig än en individ som försöker äta en kost som gagnar samhället. Vilken mat man väljer avgörs av många faktorer, men förnuftet (eller ens medvetenhet) är sällan främst bland dem.”

Om bokens ena tyngdpunkt är rapporten från köttfabriken, är den andra det filosofiska resonemanget kring köttätande. Behöver människan kött som föda? Nej, även om vissa hävdar att människan, och den mänskliga hjärnan, inte hade existerat utan animaliskt protein. En annan fråga: Är det moraliskt försvarbart att hålla andra varelser fängslade för att sedan slakta dem och äta deras kroppar?

Köttindustrins helvete, i groteskt Belgian blue-format för att maximera vinster, är svårt att vifta bort. Medan allt annat i samhället ständigt blir dyrare, slumpas numera det animaliska proteinet bort. Att äta eller att inte äta kött, det är frågan – men vi köttätare måste inse att priset för en sund djurhållning är så mycket högre än köttdiskarnas extraprisfest.

På köttätandets filosofiska plan, som är mer intellektuellt utmanande, är Pelle Strindlund, författare till ”Jordens herrar”, en skarpare och mer extrem tänkare än Jonathan Safran Foer. Tesen som Strindlund för är djurhållningen som slaveri, och han radar upp den ena likheten efter den andra, ofta förbluffande paralleller som punkterar de retoriska ballongerna för köttätandets försvarare. Mina ballonger pyser också ut, men trots detta kan jag inte skriva under på Strindlunds premisser, och allt kokar ner till kärnfrågans ben – djur är inte människor.

Att argumentera för likheten mellan slaveri och djurhållning (eller koncentrationsläger och slakterier) är att ta människovärdigheten för given. Den är skör och måste hela tiden vinnas tillbaka från folkmordens besudlade bödelshänder. Ett likställande mellan människan och djuret kan lika gärna sluta med människoslakt som ett upphörande av köttätande. Mot detta har Strindlund motargument, förstås. Om någon ska övertyga mig om att fimpa fläskfilén är det Pelle Strindlund.

I ett längre perspektiv tror jag att de kommer att få rätt. Ätande av djur kommer att ses som en barbarisk del av mänsklighetens förflutna, när människan istället sci fi-likt kan odla kött likt växter. Frågan är när denna framtid anländer. En sak är klar: Vi vet under vilka förutsättningar som vårt köttfrossande fortgår, och att undvika ”Äta djur” och ”Jordens herrar” är att strutsdyka med huvudet i sanden.

”På oss vilar bördan och möjligheten det innebär att leva i den stund då kritiken mot djurfabrikerna fick fäste i allmänhetens medvetande”, skriver Jonathan Safran Foer. ”Det är oss man med rätta kommer att fråga: Vad gjorde ni när ni fick reda på sanningen om att äta djur?”

Åt en hamburgare, måste jag tyvärr säga, i kör med miljoner andra.

Mer läsning

Annons