Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roman duschad i tonårsparfym

/
  • TONÅRSEXPERT. Eleonor Cattons ”Repetitionen” handlar om efterspelet kring en relation mellan en elev och en lärare, ”en postmodern experimentroman duschad i tonårsparfym” enligt vår kritiker.
  • ”Repetitionen”

Annons

Eleonor Cattons debutroman ”Repetitionen” tycks vara skördad ur ett ballerinasmyckeskrin. Nästan tonåring själv – född 1985, uppvuxen på Nya Zeeland – har hon nära till dessa år av hormoner, identitetsprövning och social kamratfostran, här förädlade till en meditation över de masker i livet som vi tidigt prövar ut.

På flickskolan Abbey Grange tisslas och tasslas det. En av eleverna, Victoria, har haft ett förhållande med en lärare, Mr Saladin, och denna relation har rubbat hela skolans sociala dynamik. Skandalen nästlar sig in i alla hörn, det sprakar elektriskt av återhållna lustar. På en annan skola, en teaterutbildning, läser eleverna i tidningen om den förbjudna kärleken och väljer den som sitt ämne för årets elevföreställning.

Eleonor Catton låter läsaren bara möta Victoria på håll, mest är det andra elever på skolan, främst systern Isolde, som får spegla sig i händelsen.

De flesta samtalen kring Victoria och läraren utspelas hos en saxofonlärare, som fungerar som romanens biktbås, där skvallret och samtalsterapin lämnar lite tid över för musicerande. Saxofonläraren är romanens mest fängslande gestalt, en pretentiös känslovampyr som suger i sig sina elevers liv, i brist på eget, och regisserar två av sina flickor till en lesbisk affär påeldad av hennes egna drifter.

Författaren har skrivit en postmodern experimentroman duschad i tonårsparfym, där läsaren ständigt svävar i osäkerhet om huruvida karaktärerna är sig själva eller om de spelar roller, och var och när det ena slutar och det andra tar vid. Dialogerna kan te sig löjliga, men de ska mer ses som deklamationer än samtal – det teatrala är romanens syre.

Romanen är alltför manierad för att engagera till fullo, men Eleonor Catton har onekligen fångat tonåren: Osäkerhet, frustration, skitsnack, pirr … allt centrifugeras kring det svarta hål där ett ”jag” saknas. Hon är en skoningslös betraktare av tonåringar i grupp, skarpast när hon skildrar hur Victorias affär mest upprör för att hon har hållit den hemlig för de andra flickorna, vägrat att spela upp den på den offentliga scen som är tonårens flickrum.

Titeln ”Repetitionen” kommer från en replik om att tonåren är en repetition inför vuxenlivet. Ironin är att de vuxna är lika lost som ungdomarna.

Mer läsning

Annons