Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romanen efter Nobelpriset

/
  • En mästare. Mario Vargas Llosas första bok sedan Nobelpriset i litteratur ligger nu på de svenska bokhandelsdiskarna. Kultursidans recensent Tim Andersson har läst en berättelse som visar på romanens fortsatta aktualitet och politiska relevans.

Annons

Vissa författare kan leka med formen utan att man märker det under tiden man läser. Man ser det först efteråt, när ruset har lagt sig och distansen infunnit sig. En sådan författare är Mario Vargas Llosa – eller kan vara, när han vill.

I sin senaste roman, ”Keltens dröm”, vill han det definitivt. Det tar inte många sidor innan man är infångad i fiktionen, och den historiska pendelrörelse som författaren tillämpar stör inte alls läsningen. Tvärtom – det är i tomrummen mellan det förflutna, berättelsens nutid, och vår nutid, 2011, som laddningen och spänningen uppstår.

Det handlar om den irländske frihetskämpen och nationalisten Robert Casement som, när man först möter honom, sitter fängslad i London anklagad för högförräderi. Första världskriget rasar och han har konspirerat med Tyskland om ett gemensat angrepp på England. I samband med påskupproret griper polisen honom. Nu fördriver han väntan på en nådeansökan som aldrig kommer att komma med att i tankarna rekonstruera sitt liv.

På så sätt ger Vargas Llosa sig själv möjlighet att varva denna grådystra fägelsetid med Casements brokiga och bjärta livsberättelse. Man får ta del av hans avgörande resor i början av det blodiga 1900-talet och hur han öppnar västvärldens ögon för dess koloniala terror. Först i Kongo, sedan i Perus otillgängliga djungler. När han beger sig till Afrika så gör han det i syfte att oegennyttigt sprida de tre k:na, kristendom, kultur och kommers, och på så sätt lyfta folket ur misären.

Snart nog inser han dock vad det egentligen handlar om. Ställd inför de folkmord som utförs i de tre k:nas namn kan han inte annat än omvärdera sin tidigare inställning. Så föds en av kolonialismens ihärdigaste kritiker. I rapporter från såväl Kongo som Peru redovisar han, ibland med sitt eget liv som insats, massakrerna, tortyren och förnedringen – människovärdets uppenbarade nollpunkt.

Men kampen slutar inte när han mentalt och fysiskt slutkörd återvänder till Irland. Casement har nämligen reagerat på den hänsynslösa imperialismen i vad vi nu kallar den tredje världen med att söka sig till en radikal nationalism. Är inte också Irland koloniserat? frågar han sig och svarar jakande.

”Keltens dröm” är en hjältesaga. Fast ingen otvetydig sådan. Roger Casement är en skarp genomskådare av förtryck – ibland. Andra gånger är han blind. Sitt eget utnyttjande av unga prostituerade pojkar väcker inga djupare skuldkänslor. Så länge han betalar ser han det krasst som ett utbyte av tjänster.

Varje politiskt skeende har sina tankestrukturer, sina skikt. Vissa är möjliga att tränga igenom och blottlägga, andra förblir för ögonblicket massiva. Detta skildrar Vargas Llosa mästerligt. Framgången är till stor del beroende av den form som han stöpt berättelsen i. Tack vare de olika tidsplanen kan läsaren följa tankestrukturernas formationer och omformationer.

Just nu pågår en debatt på kultursidorna om romanens vara eller icke vara. Är det en passerad genre? Är inte en bok som är trygg i sin genre också trygg i den aktuella politiska ordningen, det vill säga konservativ? ”Keltens dröm” är ett bevis på att romanen, när den förmår att på ett innovativt sätt förbinda form och innehåll, både kan vara spännande och ha konstnärlig relevans – inte minst när det gäller att penetrera en politisk verklighet.

Tim Andersson

Mer läsning

Annons