Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rutin ger inget Nobelpris

/
  • Nja. Joyce Carol Oates namn förekommer i spekulationerna om ett Nobelpris. Men om hon brydde sig om de spekulationerna hade hon gjort bäst i att lämna ”En fager mö” i skrivbordslådan.
  • ”En fager mö”

Annons

Inledningen, kladdig av pedofilsvett, är en inledning som vinner Nobelpris, även om det som följer inte håller klass nog för att skaka kungens hand: ”Det började helt oskyldigt. När Katya Spivak var sexton år och Marcus Kidder sextioåtta.”

Joyce Carol Oates ”En fager mö” är en utforskning av maktförhållanden i skilda speglingar av livet: sex, klass, ålder, kön … När Katya Spivak möter Marcus Kidders vita lejonman, är hon på promenad med de barn som hon passar över sommaren åt en socialt klättrande familj i en amerikansk kuststad. Han får genast rollen som åldrat sexuellt rovdjur, maskerad under blomstrande inviter och morfarsplirande blick. Katya anar oråd, är på sin vakt, men låter sig långsamt vaggas till ro av den välbärgade konstnären Marcus Kidders viskningar. När han, efter åtskilliga möten, ber henne att endast draperad i en sjal posera för honom, är det en förväntad utveckling i en roman som leker med våra förväntningar, alltid ett steg före.

Joyce Carol Oates är en skicklig intrigsmed. I denna berättelse pendlande mellan sagoskimmer och rå sexuell realism, spelar hon på våra fördomar som vore de ett piano. Karaktärerna i sig är fördomar i köttets form – den unga, småkorkade och lågklassiga lolitan och den distingerade, aristokratiska äldre mannen med snuskig fantasi.

Men vi vet att allting ter sig för uppenbart, att Oates ska hinna dupera oss både en och två gånger före den sista sidan. Det är en social brottningsmatch som vi bevittnar under ytan, en tvekamp på flera plan, där de två kombattanterna har sin styrka i skilda muskelgrupper. Katya har sin ungdom, sin vitalitet och sexualitet, Marcus Kidder har klassens såväl som könets högre mark, men med lystern jagad på flykt av en löjeväckande ålderdom. Vem som förför vem är långt ifrån självklart, lika oklart är det vad som det slutgiltiga målet för förförelsen egentligen är.

Marcus Kidder är inte bara konstnär, han skriver barnböcker också, och detta sagotema ger en spänning i texten – är det en saga som vi dras med i, där alla slut är möjliga, eller är det en realistisk roman, där de lyckliga sluten för länge sedan har tagit slut?

Förlaget jämför med Nabokovs ”Lolita”, en självklar jämförelse, men också en referens som är en otjänst att peka ut, eftersom Oates inte kan matcha Nabokovs prosa. Om intrigen är raffinerad, ter sig språket torftigare, inte minst i de onödiga upprepningarna. För all del är ”En fager mö” en skickligt komponerad roman, men om Joyce Carol Oates någon gång har haft en chans på Nobelpriset kan den bara ha gjort skada på dessa möjligheter. I författarskapet är den en miniatyr, och i dessa sammanhang är det vanskligare att publicera än att förpassa till skrivbordslådans glömska. Boken påminner om de glasblommor som Marcus Kidder tillverkar i sin ateljé. En skönhet på avstånd, men väl i handen ett kyligt, hårt intryck där det blir uppenbart att ett pulserande liv i dem saknas.

Mer läsning

Annons