Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så girig var Norges oljeindustri

/

Girighet är, som bekant, ett aktuellt ämne. Den gripande, upprörande och spännande reportageboken "Dykaren som exploderade" handlar bland annat om girighet. Men den handlar inte om desperata fondsparare.

Annons

Den handlar om de djuphavsdykare som på 70-talet riskerade liv och hälsa för att få Norge på fötter. Landets utlandsskuld var enorm när man hittade olja på Nordsjöns botten. Det var bråttom.

Dykarna var en oundgänglig kugge i det norska oljeundret. De gjorde det möjlig för Norge att på kort tid förvandlas från ett av de fattigaste västländerna till ett av de rikaste. De gjorde det möjligt för Norge att bli världens tredje största exportör av olja och gas. Utan dem hade inte Norges statliga oljefond idag förfogat över hisnande 2000 miljarder norska kronor.

Journalisterna Christian Catomeris, SVT:s Aktuellt, och Olivier Truc, Le Mondes korrespondent i Skandinavien, har grävt djupt i några av djuphavsdykarnas dramatiska och tragiska öden. Författarna introducerar oss först för kaxiga unga män – fysiska praktexemplar med sällsynt stabila psyken – som lockades av äventyret och de höga lönerna. Några av dem hade utbildats i militära elitförband och hade tidigare tränat under hårdast tänkbara förhållanden.

De arbetade under extrema förhållanden och i en praktiskt taget oreglerad arbetsmiljö. De la pipelines och underhöll plattformar, ofta med livet som insats. Vid ett tillfälle höll en av de gigantiska oljeplattformarna på att kapsejsa. Miljardvärden och dyrbar tid stod på spel. En av dykarna tvingas fatta ett mycket svårt beslut, att skicka ned en kollega och kamrat på något som måste betraktas som ett självmordsuppdrag. Plattformen hamnade på rätt köl tack vare arbetsledaren beslut och dykarens insatser. Liv räddades. De uppmanades att hålla tyst om händelsen.

När de två kamraterna långt senare möts går det snett. Dykaren som skickat ned sin kamrat i djupet nämner oljeplattformens namn, blir allvarligt misshandlat av den senare – förklaringen till titelns explosion. Senare skulle de trots det under lång tid leva i symbios, eftersom det var få andra som kunde förstå deras traumatiska upplevelser.

Ett annat exempel på det högt uppskruvade tempot och cynismen. En dykare är på välbehövlig och sedan länge utlovad ledighet. Arbetsgivare ringer och säger att han måste komma genast. En av hans kollegor har dött. Det finns bara en som kan ersätta honom. När han med helikopter anländer till plattformen kommer två män bärande på en bår. Det är den döde kollegan, som ska fraktas in till fastlandet men vändande helikopter.

 

Sakta men säkert bryts många av dykarna ned och slutar som vrak, fysiskt och psykiskt. Deras skador påminner om de amerikanska Vietnam-soldaternas. När de är förbrukade behandlas de som skräp och lever i misär. Några tar livet av sig, andra försöker. Den misshandlade och den misshandlande dykaren startar ett nätverk för att få upprättelse. De får inte sina skador klassade som arbetsskador. Med tanke på deras tillstånd är deras kamp heroisk. Heroisk är också deras fruars insatser, oumbärliga för att få det att fungera ekonomiskt och organisatoriskt.

Vare sig regering, LO eller oljeindustri bryr sig. Nätverket kämpar i motvind i åratal men lyckas slutligen, åtminstone delvis. De blir ekonomiskt kompenserade, men staten erkänner sig inte juridiskt skyldig.

Ett problem med boken är att den inte låter några skeptiska röster komma till tals. Vidare är den aningen lös i fogarna och stilistiskt ostadig. Inte desto mindre är den viktig, berättar om något som måste betraktas som en skamfläck i Norges moderna historia.

Mer läsning

Annons