Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så här borde krig skildras oftare

/

För franske ämbetsmannen Michael Corday var första världskrigets utbrott ett nederlag. Han befinner sig bakom fronten, men genomskådar och förfasas över pressens, propagandans och folkets vansinniga krigshets.

Annons

Corday känner sig alltmer alienerad, men 16 januari 1917 anar han en ljusning. Han har samlat små skärvor av det som möjligen kan ge en korrekt bild av kriget i efterhand. Men han tvivlar – tidningarna är en helt opålitlig källa, breven kan öppnas av censuren och är ofta skrivna för att imponera. Men fotografier kanske? Han är skeptisk.

Corday är en av nitton huvudpersoner i historikern Peter Englunds mäktiga berättelse ”Stridens skönhet och sorg”. Den tar sin början vid krigets utbrott 1914. Vi får följa de olika personerna växelvis i kronologisk ordning, genom vad de själva berättat i brev och dagböcker. Med varsamhet fyller Englund ut luckorna med egen text så att berättelsen blir ett helt.

De kommer från olika länder och tillhör olika vapenslag. De kommer att befinna sig på vitt skilda platser, inte bara på mest bekanta gyttjiga västfronten. De är bakom fronten, på östfronten, Alperna, Balkan, Östafrika och Mesopotamien. De är män och kvinnor och en tysk flicka.

En sak har de flesta av dem gemensamt. De välkomnar kriget med glädje, rentav extas, och vill så snart som möjligt till fronten. De har olika skäl – patriotiska, för att stärka sin personlighet eller för att få uppleva spänning. Och hur känns det att döda någon? Samtliga befinner sig långt ned i hierarkin.

Dansken Kersten Andersen är inte en av de entusiastiska, strider högst ovilligt på tyskarnas sida. Han känner hur han börjar bli mindre mänsklig, mer och mer som en automat. Ledan är olidlig. Leda känner även den tyske matrosen Richard Stumpf, men av andra skäl. Slagskeppet ligger i hamn, han skurar däck men vill vara med i ett sjöslag. Det dröjer och hans frustration växer till hysterins gräns.

Mest udda är Rafael de Noagles från Venezuela. Han har redan deltagit i spansk-amerikanska kriget och i rysk-japanska kriget. När nyheten om kriget nu når honom tar han första bästa båt till Europa. Han försöker få strida med belgarna, fransmännen, ryssarna och serberna. De är inte intresserade så han tar värvning hos turkarna, på fiendesidan.

De olika personerna upplever allt ifrån sublima naturupplevelser till skräcken under fiendens trumeld. Någon spelar fotboll, en annan blir kär och ytterligare någon annan blir, bokstavligt talat, galen. Han tror att han kan stoppa kriget. Liklukten, ledan, hungern, kölden, värmen och den bedövande tröttheten skildras levande. Det mesta är grå vardag. Den förut så starka glöden och viljan mals sakta men säkert ned till ett intet.

11 november 1918 har alla något gemensamt. Andersen, som tidigt såg kriget som ett tecken på civilisationens kris, försvann spårlöst på slagfältet. Högst troligt miste han livet. De andra känner sig berövade livet. De uttrycker känslan av att ha mist sin ungdom, sitt hopp och sin medmänsklighet.

I ”Stridens skönhet och sorg” slipper vi fältherrarna, kartperspektivet och pilarna som visar trupprörelser. Det finns redan för många sådana krigsskildringar. Vi får istället ta del av de olika personernas reflektioner, känslor, omedelbara intryck och stämningar de fångade upp.

De var där, men deras redan från början begränsade perspektiv förvreds av propaganda och rykten. Peter Englund har naturligtvis ingen som helst aning om hur det var, men han vet desto mer om vad som hände. Han skulle ha kunnat göra stora svep över slagfält och hela frontavsnitt, men Englund vill inte skildra orsakerna och processerna.

Han binder istället ihop de olika personernas egna berättelser, följer dem tätt, och kompletterar dem med målet att skildra den enskilda personen och hennes upplevelse. Hans handlag är nästan ömsint, stilen enkel och saklig med ett melankoliskt drag.

”Stridens skönhet och sorg” är en sällsynt medmänsklig bok om ett sällsynt omänskligt krig. På det här sättet borde krig skildras mycket oftare.

Mer läsning

Annons