Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så här gör man, Gävle!

/
  • Tillagning pågår.”Street art cookbook” innehåller gatukonstrecept med historia.Gatustickning. Oförmodat hantverk på sommarbro.

Vi skulle åka från stugan in till byn för att proviantera långfil och pärer. Men vägen var sig inte lik. Den mäktiga kyrkbron över Ljusnan hade fått halsduksränder. Längs broräckets ena sida löpte en färgglad stickning.

Annons

Den var nog flera hundra meter lång.

Vi gissade att ett kolossalt gatukonstkollektiv slagit till i natten.

Det här hände för några veckor sedan och fick mig på strålande humör.

Observera att jag inte i det följande uppmanar till olagliga aktioner.

Jag rekommenderar bara en bok (som gatukonstnärerna på kyrkbron möjligen hade läst).

Jag önskar att den blev läst även i Gävle. Framförallt i Gävle.

Det skulle nämligen kunna vara så att utbildningsnivån vad gäller gatukonst är särskilt katastrofalt låg just här.

Eller toleransnivån. Men den är ju också en utbildningsfråga.

Jag tror till exempel inte att Gävle kommun skulle låta sanera bort ett verk av Banksy från stadshusfasaden.

Inte sedan politikerna väl fått klart för sig att det gjorts av en internationellt känd artist. Och sannerligen inte sedan de fattat att de fått en sensationell turistattraktion alldeles gratis.

Frånvaron av gatukonst kan förstås bero på att Gävle är en småstad.

Men så här soprent som just nu behöver det väl inte vara?

När man till och med möter gatukonst på en landsvägsbro på bonnvischan? Om än av samma snälla stickade sort som faktiskt hade ett kort Gävleuppsving härom året med gruppen KnittUps lyktstolpvärmare.

Apropå så kallad ”craftivism” heter pionjären Magda Sayeg. Hon stick-taggade redan 2005 en stoppskylt på sin gata. Senare stickade hon en tröja åt en buss i Mexico City. Det tog en vecka.

En polis stoppade mig, en gång, berättar Magda Sayeg. ”När han såg att jag inte använde färg skrattade han bara och lät mig fortsätta”.

Magda Sayeg är en av 25 gatukonstnärer som intervjuas i boken ”Street art cookbook”.

Det är alltså den jag vill att Gävle ska läsa.

Som hörs på namnet innehåller ”Street art cookbook” recept. Konkreta tips (ritpapper på rulle hos Ikea, salt i limmet för att det inte ska frysa, vatten i ryggsäcken för att snabbt tvätta bort klister från händerna, hur man gör en sprejmall och inspekterar flyktvägar i förväg).

En handbok. Praktisk. Men lika informativ för den som behöver hjälp med att förstå gatukonstens teori. Kunskap är aldrig dåligt.

Tänk om någon kom och kladdade på din husvägg, vad skulle du säga då, va!

Sånt får man höra om man uttrycker sig uppskattande om olagliga konstverk i det offentliga rummet.

Det är sant. Jag skulle kanske avsky bilden, jag skulle kanske vilja ta bort den. Det skulle kosta.

Men tänk om jag är beredd att betala det då, för att det ska finnas gatukonstnärer som Hop Louie, Malmö Street Project, Slinkachu (30-årig formgivare i London som placerar ut små plastfigurer från modelljärnvägar på gatan), Victor Marx (byggde utan bygglov ett hus för hemlösa), Mark Jenkins som gör babyskulpturer i tejp, och gerillakrigare mot reklam – ”eftersom annonstavlorna intar våra gemensamma offentliga utrymmen måste de vara allmän egendom”, säger en av dem.

Amerikanen Swoon gör figurklippta affischporträtt och hämtar bland annat inspiration från indonesisk skuggteater.

Han tycker att städernas väggar borde fungera som ett uttrycksmedel för folket, en sorts visuell allmänning:

”Om glädjen det ger mig och andra är större än den potentiella skadan finns det ingen anledning att tveka. ”Den traditionella upptågsmakarrollen är viktig i sammanhanget, tillägger han. ”Upptågsmakaren har alltid knuffat upp stängda dörrar”.

Det peruanska konstkollektivet Fumakaka formulerar sig så här:

”Att måla ute på gatorna innebär att man kommunicerar med människor, som på sätt och vis är tvungna att förhålla sig till verken. Dessutom vill vi bryta stadens monotoni.”

New York-veteranen Dan Witz menar att street art blivit oroväckande trendigt. Han känner sig som en del av etablissemanget; ”jag är väldigt nyfiken på att se vilken framtida konstform som kommer att bli lika utmanande och omvälvande som gatukonsten”.

Ja just det. Trendigt är som sagt inget större problem i Gävle. Men eftersom det offentliga rummet delvis har flyttat till de sociala medierna borde kanske även gatukonsten göra det?

Adbusters befriar reklamtavlor genom att förändra budskapen eller klistra dit nya.

Så vitt jag vet har ingen hittills försökt ersätta tandblekningsannonserna på Facebook med något meningsfullare.

”Street art cookbook” är avväpnande och har massor med snygga exempelbilder. Bakom gatukonstens uppkäftiga attityd finns oftast ett vardagligt och mänskligt innehåll, humoristiskt förmedlat, omedelbart kontaktskapande.

Gatukonst är viktiga meddelanden från stadens undermedvetna.

Graffitimåla ekologiskt med mossa, föreslår ”Street art cook book”. Inte ens Gävles klotterkonstaplar kan väl ha invändningar mot det. n

Fotnot: ”Street art cookbook” ges även ut i en version på engelska.

Mer läsning

Annons