Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så straffar sig turistinvasionen av Gotland

/

Annons

Man skäms över att ha turistat på Gotland efter att ha läst Kristofer Ahlströms debutroman. Författaren, liksom romanens berättarjag, är gotlänning. Vi andra är inkräktare – semesterfeta, rödstekta kolonisatörer som smäller upp husbyar, staket, teakverandor och pooler.

Berättarjaget beskrivs som en 25-årig kille, utflyttad till fastlandet. Uppväxt med en ensamstående mamma. Han återvänder till hennes begravning.

Strax innan Morsan dog sålde hon familjens släktgård på Fårö. Den ska nu städas ur. Sonen tillbringar några sommarveckor där tillsammans med barndomsvännen Jonas.

Jonas hobby är att samla djurkranier. Berättarjaget behöver på samma sätt skrapa bort och koka rent köttet från sina hjärnspöken.

Att besöka huset är för honom som att stiga in i ett getingbo av ilsket surrande minnen: morfars klumpigt målade landskapstavlor på väggen, myten om Träskagubben i den sumpiga stilla sjön, gamla Fåröoriginal, irrande själar efter drunknade sjömän, Morsans korsordstidningar och Morsans oreserverade lojalitet.

Ovanför kökssoffan syns en fettfläck efter hennes hår.

Saknaden gestaltas i en sorg efter allt som förlorats – inte endast en älskad människa, utan ursprunget, tiden, hoppet. Den yttrar sig i våldsam ilska mot all förändring. Mot det som hans värld blivit – någon annans turistmål. En plats där ignoranta suv-ägare slänger glasspapper, en plats som nio månader om året lämnas åt sitt öde.

På det torrheta, karga Fårö upprepar sig ett sorts barnsligt, dumdristigt äventyr. Berättarjaget och en psykiskt labil, alienerad tjej, fången i en turistfamilj, är sommarpiraterna som gör uppror mot nya exploateringsplaner. På deras sida står den sista laglösa västernhjälten, en döende man kallad Sheriffen.

Kristofer Ahlström skildrar ett ångesttillstånd med drastisk humor. Jag känner igen tonen från författaren Hans Gunnarssons romaner. Här finns samma halvstolliga manliga huvudperson med sin självupptagna Don Quijote-strid, samma halsstarriga berättarstil, samma besök i provinsen. Ja, det är verkligen mycket bekant. Och lika väldisponerat.

Men Ahlström har en annan röstmelodi. Han målar ett mättat och laddat barndomsland med stämningar från sommardåd som i Stephen Kings ”Stand by me”. Han återtar trotsigt naturen – martallarna, enbuskarna, kaveldun och trollsländor – från fastighetsmäklarna.

Detta gotlänningarnas Gotland har jag aldrig mött i filmen eller litteraturen tidigare. Inte på Ingmar Bergmans ödesstränder, inte i någon av alla Gotlandsdeckare, inte i ringsmursromantiken.

”Bara någon att straffa” heter romanen. Underförstått att man måste få släppa loss sin förtvivlan, den behöver någon att gå ut över. Till exempel fastlänningarna.

Detta andra Gotland skulle jag verkligen besöka. Men det var kanske inte meningen. Det verkar klokast att låta bli. Frågan är hur kommunens turistbyrå tänker marknadsföra argsinta Ahlström.

Mer läsning

Annons